Jag har alltid älskat författare som låter maten ta plats. De har förstått något centralt om historieberättande: att låta karaktärerna äta mellan äventyren gör under för en dramatisk kurva. Vad hade till exempel Hobbiten varit utan J.R.R. Tolkiens uppräknande av innehållet i Bilbos skafferi (kall kyckling, ägg, pickles, mjuk kumminkaka och så vidare)? Vad hade Sagan om ringen varit utan de oändliga beskrivningarna av hobbitarnas ätande och supande, för att inte tala om alla deras samtal om ätande och supande? Det hade varit högtravande, tråkigare.
ANDRA LÄSER
