Gubbjävlar

Jag har börjat titta mig i spegeln för att se om jag blivit en gubbe. Om det sticker ut hårkvastar ur öron och näsa. Om blicken blivit matt. Om allt underhudsfett försvunnit från ansiktet. Jag lyssnar på Bob Dylans kraxande:

Stroferna är från albumet Time Out of Mind, på sätt och vis hans mörkaste och mest desillusionerade, om misslyckad kärlek, svek och otillräcklighet. Ett steg in i en dyster gubbighet, är det Dylans Never Ending Tour på väg mot döden? Mig inger orden ändå hopp om att gubben i spegeln har en chans kvar i livet. Att det fortfarande finns någon som bryr sig.

80-årige Bob Dylan är också han en skinntorr gubbstrutt, men han bär coola hattar och skapar poesi vilket räcker långt. Jag vill ju inte döma någon efter ålder eller ens efter utseende, utan efter gärning. Det finns 30-åringar som är fullt utvecklade gubbjävlar. De kan vara mansplainare som till varje pris ska förklara för en kvinna vad hon redan vet. Eller uppblåsta besserwissrar med härskartekniker. Regissörer (som jag) kan lätt hamna i den kategorin, det ingår i själva arbetsbeskrivningen. Ingmar Bergman var en mästare på att dupera och övertala med sitt mest faderliga tonfall och hade nog inte klarat en metoo-granskning i dag med hedern i behåll. Nu är han alltför död för att kunna försvara sig.

Många gubbar, kanske de flesta, är vanliga enkla män utan onda avsikter eller hävdelsebehov. De har uppfostrats av sina mödrar och fäder till att ta hänsyn. Det biter dock inte på alla. De som utvecklas till gubbjävlar har ibland fått en dålig kvinnosyn med modersmjölken. Med generna. Eller själva blivit illa behandlade. En gubbjävel kan se ut hur som helst, det kan till och med vara en kvinna. För den som slår sin partner eller sina barn har jag skapat en egen kategori: gubbjävlar från helvetet. Att använda överlägsen fysisk eller psykisk styrka till övergrepp är oförlåtligt. Ändå förlåter framför allt många kvinnor förövarna: de utlovar ju bot och bättring. Men skitstövlarna håller sällan sina löften. Kvinnor som älskar dem lever i ett slags limbo, förbisedda och åsidosatta.

Till den gubbjävligaste gubben utser jag ändå Vladimir Vladimirovitj Putin. Han är en lögnhals utan samvete, en mordängel vars skugga sänker sig över oss alla. I dessa dagar är han tillräckligt omskriven för att det ska räcka som argument, jag vill inte besudla min kolumn med fler utgjutelser om hans ondska. Jag har förvisso aldrig slagit en kvinna, ej heller en man, men felfri är jag inte. Honom skulle jag kunna ge en käftsmäll. Så i vissa sammanhang är jag en hämndlysten gubbjävel, det blir tydligt i den blängande blicken som möter mig i spegelns matta glas och det är jag inte det minsta stolt över. Att hämnas en oförrätt eller en fientlig handling är också ett av de vanligaste teman på film och är därför djupt lagrat i min reptilhjärna, ändå är det just vedergällningen som är krigets motor. Mänskligheten skulle ha allt att vinna på en försonligare och mer förlåtande attityd, men i förhållande till ”Volodja” känns det avlägset, kanske omöjligt.