Något fundamentalt rubbades då medierna rapporterade om att Tjernobyls kontaminerade mark intagits av ryska soldater. Fyra decennier tidigare var trupperna sovjetiska och uppgiften annan. Svetlana Aleksijevitj skriver i Bön för Tjernobyl – Krönika över framtiden: ”Jag minns mina första resor till Tjernobylzonen: i luften kretsade tiotals helikoptrar, längs vägarna dundrade militärfordon, till och med pansarvagnar. Soldater kom åkande med kpistar. På vem hade de tänkt skjuta? På fysiken?”.
Då de sovjetiska trupperna bekämpade radioaktiviteten var jag fyra år. Framför svartvita nyhetssändningarna grät jag på gott avstånd från olycksplatsen. Inte för att jag förstod, men antagligen smittade mina föräldrars ångest av sig. Det regnade partiklar även hos oss och jag fick inte gå ut. Världen hade både krympt och gått sönder. Svamparna och bären fick förmultna i skogen tills världen så småningom lappades ihop igen. Enligt Aleksijevitj blev världen år 1986 annan.
I de monologer, som utgör Aleksijevits verk, vittnar flera stämmor om hur kärnkraftsolyckan också fick konsekvenser för litteraturen, för konsten. De som upplevde och påverkades av radioaktiviteten fann helt enkelt inte beröringspunkten mellan den egna tillvaron och konstens.
En regissör tröstar ensemblen efter ett misslyckat framförande av en sagopjäs för barnhemsbarn som aldrig blev evakuerade. Barnen trodde att det som skedde på scen var på riktigt och väntade sig ett verkligt mirakel, pjäsens mirakel var dem främmande.
En byskolelärare på barnbibliotek ombeds av barnen leta fram sådant som handlar om den tillvaro de lever i, om Tjernobyl, men det finns varken böcker eller filmer. ”Det finns inte ens sägner eller myter”, konstaterar byskoleläraren. Regissören har försökt, men kan inte skriva pjäser om Tjernobyl. Byskoleläraren; ”Under de här åren har jag förändrats mer än under de föregående fyrtio i mitt liv”. I dag är barnen medelålders, de som fortfarande är vid liv.
Till skillnad från Tjernobylbarnen har vi möjlighet att ta del av litteratur som vågar kännas vid post-Tjernobylska erfarenheter. Men då jag försöker förstå att Tjernobyl görs till en radioaktiv faktor i dagens krig, och att ryska soldater innan de lämnat trakten grävt skyttegravar i dödliga marker, famlar jag i mörker. Jag ser bara nonchalansen mot livet, andras såväl som det egna. Nonchalansen mot hela mänskligheten. En ny dimension av obegriplighet över att både jag och den ryska soldaten existerar i samma värld har infunnit sig. Jag tvivlar på mitt skrivandes betydelse, jag hittar inte rätt bland litteraturen.
Yngre vänner ler åt hysterin kring jod-tabletterna och funderar över länder att fly till om det blir krig här. Men jag kan inte fly från den värld som nu skapas. Det enda jag vill är att byskolelärarens ord inte ska förlora beröringspunkter med det vi står inför; ”Jag lär dem att de ska älska, jag vill besegra rädsla med kärlek. Jag står framför barnen och säger: Jag älskar vår by, jag älskar vår flod och våra skogar… Och er, just er… För mig finns inget finare.”
Sara Nyman är en kulturintresserad feminist som helst läser och skriver.
