”Mamma, den här filmen ska du se!” hojtar barnen från Hufvudstaden.
”Kära ni, ” svarar jag. ”Den såg jag redan förra veckan på premiären. Ja, här i spenaten”, som stockholmarna kallar landsbygden.
Jag har levt bioliv från barndomens från mysiga kvartersbion i Tölö via fina filmpalats i city till bullriga underhållningsfabriker i köpcentra. Biografer har varit mitt tidsfördriv och min terapi, filmmakare mina vänner och livsledsagare. Jag kan Jules och Jim ruta för ruta, Roy Andersson är min ikonmålare, Cherbourg sjunger jag utantill. Och jag vill ha mörkret och den stora rutan, gemenskapen och popcorn. Jag vill ha den spännande tystnaden innan filmen börjar, och jag vill dröja kvar i den gemensamma reaktionen då sluttexterna rullar. Det är aldrig samma på tv, aldrig samma på Netflix.
Flytten till de västnyländska ödemarkerna skulle bli rena döden till en cineast som jag, tänkte alla. Men icke! Filmen lever och mår överraskande väl. Det finns många gömda pärlor väster om huvudstan. Biografer, dessa kulturens utposter. Olympia, Pallas, Vaakuna, Forum, Kino. Sedan Tapiola, Akseli, Laika. Redan namnen avslöjar vad det är fråga om. Tillsammans med bibliotek, amatörteater, gallerier, restauranger, klubbar värnar de om traditioner, rötter, livet. Utan kultur är nämligen livet inte liv, utan bara överlevnad.
Till skillnad från andra kulturinstitutioner är dock biograferna utsatta för den kommersiella logiken. Pandemitiden drabbade deras redan knackiga ekonomi hårt. Ändå förde några av dem ett envist gerillakrig med många små visningar, max sex maskerade tittare i salen. Då de stora filmfabrikerna stängde eller begränsade utbudet kraftigt, lärde de ivrigaste filmvänner sig att kolla dagligen NytLeffaan.fi på nätet och åka mot till dessa okända småstäder i bushen för att stilla sin kulturtörst. Det blev en ny slags liten turismbäck som förhoppningsvis kan flöda vidare och öppna våra landskap och fina små städer även efter pandemin.
Lönsamt var denna kamp för kulturens överlevnad för biografer icke, men å andra sidan, en guldgruva har deras verksamhet aldrig varit. Ägarfamiljerna har lärt sig kämpa och ekonomisera. För oss biobesökare är däremot den lokala biografen – inklusive kommunala visningar som Iobio – är rena festen på alla sätt.
Vi kan nog inte hoppa på spåra, men inom en rimlig tid, typ en halv time, är man framme med buss eller egen bil som man kan parkera gratis intill lokalen. Vi är inte tvungna att köpa läsk och godis från företagarens egen kiosk på ockerpris, utan får mumsa på världens bästa färska popcorn. Vi är inte en massa som trängs i en klyschig, kitschig tub, utan vi kan lugnt njuta av renoverade stolar i plysch och låta blicken vila i fina gamla salar. Vi behöver inte rusa i korridorer med smutsiga heltäckande mattor utan kan fika på matinéer och diskutera film och liv vid hembryggt kaffe och hemgräddad kaka.
På bio är vi hemma, helt enkelt. Hemma hos våra rötter, varandra och framtiden. Vi ser och blir sedda. Vi ses!
Hilkka Olkinuora
är ordbrukare och cineast
