Kolumn: Äldres rättigheter och köpkraft stärks

”Hur framtidens äldre har det avgörs förstås långt av hur de har det tidigare i livet. Särskilt avgörande är barndomen. Allt hänger ihop.”

KolumnJohan Kvarnström
09.11.2022 14:30
”Ta hand om de äldre” var den vanligaste hälsningen vi fick då vi knackade dörr inför senaste riksdagsval. Frågan är minst lika aktuell nu. Samtliga politiker skriver säkert under att alla förtjänar en värdig ålderdom. Väljare i vårens val måste då se bortom flosklerna och utvärdera dels vad som gjorts denna period, dels vad partier vill göra till näst.
En sak är säker: utgångspunkten är krävande med en allt högre försörjningskvot och följderna av en länge delvis underfinansierad social- och hälsovård. Men frågor om äldre är inte bara frågor om vård. Det är ytterst heterogen grupp. Att se äldre som per automatik utsatta är ålderism och försummar mångfalden, kunskapen och kapaciteten som finns. Flera av målen i åldersprogrammet som gjorts denna period fokuserar just på funktionsförmåga och förutsättningar för aktiviteter.
Den här perioden har ändå präglats av coronan som statistiskt sett är svårare för äldre. Att skydda liv har varit grundlinjen i hanteringen. Pandemin till trots har regeringsprogrammet till största del förverkligats och mycket av detta angår äldre. En viktig sak som fått ganska lite uppmärksamhet är inrättandet av en äldreombudsman. Institutionen som efterlysts länge men som förverkligas först tack vare regeringen Marin ska förbättra äldres ställning och främja äldres rättigheter.
Periodens största beslut är ändå social- och hälsovårdsreformen som inte löser alla problem, men som ger bättre förutsättningar att tackla dem. Hundratals kommuner hade inte klarat uppgiften så att tjänsterna erbjuds jämlikt. Vidare har social- och hälsovårdsavgifterna sänkts för ungefär en miljon finländare, vilket välfärdsområdena nu bör hålla fast vid.
En annan väsentlig förbättring är den i lag bindande personaldimensioneringen i långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg och den långvariga institutionsvården för äldre. Kraven höjs successivt sedan 2020 och följande steg uppåt tas i april. Förverkligandet försvåras av vårdarbristen men är samtidigt en del av lösningen eftersom den ger vårdarna bättre omständigheter.
Pensionerna då? Folkpensionen och garantipensionen har höjts kännbart och de lägsta pensionernas beskattning har sänkts en aning, en utveckling som fortsätter nästa år. Därtill har de lägsta pensionerna indexjusterats i förväg i år då kostnaderna skenat.
Vid årsskiftet händer någonting exceptionellt: det ofta omdebatterade så kallade brutna indexet bryter mönstret och gynnar pensionärer. Det är undantaget som bekräftar regeln då vi nu är i den speciella situationen att kostnaderna ökat mer än lönerna. Därför indexjusteras arbetspensionerna uppåt med 6,8 procent. Det betyder helt konkret att en pension på 1700 euro ökar med över hundra euro per månad.
Äldres försämrade köpkraft stärks också av en del av stödpaketen, som skatteavdrag eller stöd för de med höga elräkningar och genom lägre moms på el. Dessutom höjs bostadsbidraget för pensionstagare när det gäller uppvärmningskostnaderna.
Till näst då? Åtgärdsplanen för att minska fattigdomen måste bli mer konkret vad gäller pensionärsfattigdomen. Närståendevårdarnas situation måste stärkas och göras enhetligare. Förslag i stil med medborgarinitiativet om äldrerådgivning måste förverkligas. Och resursfrågan kan inte lösas med stora skattesänkningar över hela linjen som högern vill.
Hur framtidens äldre har det avgörs förstås långt av hur de har det tidigare i livet. Särskilt avgörande är barndomen. Allt hänger ihop.

ANDRA LÄSER