Teaterrecension: Mångsidiga skådespelare bär upp Neapelsvit

Min fantastiska väninna bygger på den italienska författaren Elena Ferrantes romansvit, den så kallade Neapelkvartetten: Min fantastiska väninna, Hennes nya namn, Den som stannar, den som går samt Det förlorade barnet (2011-2014). Den har gått som populär tv-serie i flera säsonger. Teaterpjäsen Min fantastiska väninna skrevs 2017 av April Del Angelis, brittisk dramatiker med sicilianska rötter. Maria Sid regisserade pjäsen på Stadsteatern i Stockholm år 2020, Lillans uppsättning är Finlandspremiär.

Det har länge spekulerats i vem som döljer sig bakom pseudonymen Elena Ferrante och huruvida det kunde vara en man. Han är i så fall en baddare på att skildra kvinnoliv och skapa läckra karaktärer som utgör rena drömrollerna för skådespelare, inte enbart kvinnliga sådana. Fast regissören Riikka Oksanen blandar friskt och låter skådespelare av olika kön spela roller av båda könen. 

Huvudrollerna som Lenú Greco och Lila Cerullo spelas ändå helt traditionellt av kvinnor. Pia Andersson som tolkar Lenú Greco är en ny bekantskap trots att hon gick ut Teaterhögskolan för elva år sedan. Hon har främst spelat på finska teatrar och i finska filmer eller tv-serier. Bara hon blir varm i kläderna kanske några små uttalsfel i svenskan också slipas bort. Hennes Lenú utvecklas från duktig skolflicka till elegant författare, artigt leende vare sig det gäller yrkesmässiga påhopp eller otillfredsställande sex. Hennes bästa vän genom livet – trots att deras livsstigar leder åt olika håll för att sen mötas igen – gestaltas starkt och intensivt av Cecilia Paul.

Alla de andra skådespelarna har flera olika rollfigurer på sin lott och det är ständiga byten av dräkter, masker, minspel och kroppsspråk, så det är rätt fantastiskt hur de hinner med allt. Den håriga belladonnan i öppningsscenen spelas med bravur av Alexander Wendelin som gestaltar många olika karaktärer som Stefano, Lidia och Elisa med flera. Det imponerar storligen hur föränderlig han är med en sån otrolig scennärvaro, hur skickligt han ändrar sitt kroppsspråk totalt efter könsbyten i rollerna, så övertygande i sina kvinnoroller. 

Lumi Aunio, ytterligare en ny bekantskap för mig, ser vi bland annat som en festlig Enzio Scanno, Michele, Pinu och Elsa med flera. Karismatiske Peter Kanerva är förföraren Nino Sarratore som får till det med både Lenú och Lila samtidigt som han har fru och barn. Vi ser honom också som en verkligt festlig Manuela Solara. Sanna Majuri har hela tio olika roller och förtrollar publiken med sin skönsång. Rasmus Slätis ser vi bland annat som Rino, Marcello och Pietro, övertygande också han. Ursula Salo gör också väl ifrån sig som både Immacolata, Fernando och professor Galiani.

Lillanveteranerna Joachim Wigelius och Pia Runnakko ser till att krydda anrättningen med ännu mera humor om man inte var road redan nu; Wigelius bland andra som Donato Sarratore och Don Achillé och som någon parodi på Mark Levengood som intervjuare vid författarträffen, även om åtminstone jag aldrig sett Levengood som drag queen. Pia Runnakko ser vi som både Nunzia, Alfonso Carracci, Nella, Bruno Succavo och Gina, den ena uppenbarelsen mer humoristiskt utmejslad än den andra.

Föreställningen är med sina tre och en halv timme i längsta laget men så är det ju också två hela livsöden som rullas upp, börjande från barndomens docklekar i 1950-talets Neapel befolkat med gangstrar och mafioson. Bägge flickorna lyser i skolan, den smartare Lila mer än Lenú, men eftersom hon är fattigare blir hon tvungen hon att hoppa av och börja arbeta för att hjälpa familjen i stället. Lenú uppnår däremot via universitetsstudier deras gemensamma dröm – en karriär som författare. 

Trots allt korsar deras stigar varandra flera gånger under livet, och andra aktens inledning med Bella Ciao ger en vink om att Italiens politiska historia också löper som en röd tråd genom handlingen; fascism, facklig kamp, feminism. Regissören Riikka Oksanen får mera grepp om helheten i andra akten och skådespelarinsatserna imponerar. Vilma Mattilas scenografi är ganska stiliserad med stora block som vänds och vrids och formar olika italienska interiörer och exteriörer medan dräkterna är desto mera färggranna, detaljrika och fantasifulla. En absolut sevärd pjäs även om man varken läst boken eller sett tv-serien.