1,5 procent

Om statsminister Juha Sipilä skulle ha känt ett ansvar för att försvara den livsviktiga länken mellan folkets stöd och politisk makt skulle vi redan ha haft nyval.

Utrikesminister, försvarsminister, Europa-, kultur- och idrottsminister, arbetsminister, social- och hälsovårdsminister, riksdagens talman, ordförande för Yles förvaltningsråd. Listan över de viktigaste posterna som riksdagsgruppen Blå framtid innehar är imponerande. Riksdagsgruppen Blå framtid består av 19 riksdagsledamöter, som lämnade Sannfinländarna och grundade en separat grupp i juni.

I den senaste mätningen som Taloustutkimus gjorde för Yle i september-oktober var väljarstödet för Blå framtid 1,5 procent. Om vi är mycket snälla och tolkar felmarginalen till deras förmån, kan vi vara säkra på att stödet i alla fall inte är över 3,8 procent. Men så mycket är det knappast.

Med tanke på hur lite stöd Blå har bland folket är deras makt över det finländska samhället en absurditet. Med ett stöd på 1,5 procent har de över 10 procent av mandaten i riksdagen och nästan en tredjedel av regeringsposterna. Obalansen mellan folkligt stöd och maktpositionen saknar motstycke bland västerländska demokratier.

Om statsminister Juha Sipilä och hans närmaste kolleger skulle ha känt ett ansvar för att försvara den för demokratin livsviktiga länken mellan folkets stöd och politisk makt, skulle vi redan ha haft nyval. Ett annat alternativ skulle ha varit en minoritetsregering utan den blå gruppen, som helt enkelt inte har ett ordentligt väljarstöd. Regeringen är ju de facto en minoritetsregering. Det sammanlagda väljarstödet för regeringspartierna i valet 2015 var 57 procent, medan det nu bara är 39 procent. Detta betyder att regeringen på ett par år har tappat 32 procent av sitt väljarstöd. Det handlar om en ovanligt dålig prestation i en internationell och historisk jämförelse bland moderna demokratier. Men i och med att det rent tekniskt går att fortsätta som om ingenting skulle ha hänt, väljer förstås Sipilä att göra så. Han har fortfarande en mycket liten och skör majoritet i riksdagen, vilket gör att han inte behöver avgå.

En demokratimodell, som bygger på idén om att medborgarna enbart ska rösta med jämna mellanrum och annars helst förbli passiva, mår inte särskilt bra i Finland. Valdeltagandet har sjunkit mer i Finland än i de flesta västerländska demokratier under de senaste 30 åren. Partimedlemskapen har rasat, speciellt bland de unga, som i stället söker och skapar andra sätt att påverka samhället.

Då en tredjedel av regeringens väljarstöd försvinner, och samtidigt sjunker till bara 39 procent, borde det leda till konsekvenser inom den representativa demokratin. När ingenting ändå förändras är det knappast något under om särskilt unga människor vänder den traditionella politiken ryggen.

Eller tycker någon att ett sådant demokratiskt system är trovärdigt där 1,5 procents stöd ger kontroll över nästan en tredjedel av ministerierna?

Lauri Rapeli Forskningschef vid Åbo Akademi