Konsert: Ekenäs sommarkonserter, 5.8 i Ekenäs kyrka. Repertoar: Bela Bartok: Danser från Transsylvanien Sz 96, Dimitrij Sjostakovitj: Cellokonsert i Ess-dur Opus 107 och Jean Sibelius: Symfoni nr 3 C-dur opus 52. Medverkande: Finländska kammarorkestern, dirigent Jukka-Pekka Saraste, cello Jonathan Roozeman.
Finlands hundraårsjubileum till ära har Finländska kammarorkestern startat ett treårigt projekt för att stödja unga lovande musiker i deras utveckling. Varje år väljs femton begåvade unga som under året får arbeta och uppträda tillsammans med proffsmusikerna i orkestern. En av fem perioder av ungdomsakademin infaller under Ekenäs sommarkonserter, och på lördagens konsert i Ekenäs kyrka var de femton unga instrumentalisterna med på scenen i två av konsertens tre stycken.
Lördagskvällen inleddes med Bela Bartoks Transsylvanska danser, en energisk och lättsam start på konserten. Orkestern, förstärkt av de unga förmågorna, framförde danssviten med en lätthet och livlighet som onekligen förde tankarna till de folkdanser som musiken har uppstått ur.
Ung talang trollband publiken
Lördagens huvudroll spelades av cellisten Jonathan Roozeman, som förutom musikalisk njutning också gav publiken något mer att tugga på. I Sjostakovitj krävande cellkonsert i Ess-dur fick både han och orkestern visa prov på sin skicklighet. Sjostakovitj komponerade verket i nära samarbete med cellokonstnären Mstislav Rostropovitj, vilket bland annat syns i de många hisnande solopartierna där cellisten får använda så gott som hela cellons tonala register. Roozeman tacklade sin uppgift med energi och precision och trollband från starten publiken med sin talang.
Den inledande Allegretto-satsen spelades med ungdomlig frenesi och iver men inte heller de meditativare mellanpartierna saknade intensitet i Roozemans tolkning. Finalen med den gäckande dialogen mellan solisten och orkestern blev som en katt- och råttalek där solisten liksom drevs till klimax, eggad av orkestern.
Verket föll konsertpubliken i smaken och belönades med stående ovationer som krävde många inrop av solisten innan de lugnade sig.
Avslutande musikbad
Lördagens konsert avslutades, kanhända Finlands hundraårsjubileum till ära, med Sibelius tredje symfoni. Här fick musikerna i ungdomsakademin än en gång äntra scenen.
Verket blev en värdig avslutning på en högklassig konsert, även om framförandet inte förmådde överträffa intensiteten i Sjostakovitj-verket. De unga musikerna smalt bra in i och orkesterklangen var fyllig.
Den långsamma satsens tema är hjärtskärande vackert och innehåller både melankoli och kraft. Orkestern spelade finstämt och känsligt med stor bredd i tolkningen.
Finalens svallande toner omslöt publiken med intensiv kraft. Med den mastiga orkestern i kyrkrummet kändes det som att bada i musik.