Kolumn: Astrid ger många svar

Jag läste inte bibeln som barn. Däremot läste jag Bröderna Lejonhjärta.

Mina föräldrar hörde inte till kyrkan, och jag är inte döpt. Det beredde mig inga problem, förutom att jag naturligtvis inte fick några konfirmationsgåvor och dessutom ansågs olämplig som sommarjobbare på begravningsplatsen. Kanske det är annorlunda nu, men på nittiotalet fick bara kristna tonåringar kratta gravar.
Nåväl. Glömt och nästan förlåtet.
Jag var ändå nyfiken på de stora frågorna i livet, så där som barn är. Många av svaren fick jag av Astrid Lindgren.
Jag är inte ensam om det, såklart. Jag vågar lova att de flesta av mina döpta vänner också fick i sig en betydligt större dos Pippi, Emil och Bullerbyn än de fick av Moses och hans ättlingar. Det här var ju innan datorerna, och Astrid Lindgren var nästan en religion i sig själv. Hon dyrkades överallt. Hårda pärmar och mjuka, TV-apparater och biografer.
Så här i efterhand undrar jag ofta hur mycket det har påverkat oss. Finns det någon annan som har haft ett lika stort inflytande på skandinaviska barnasjälar som Astrid? Vi skriker i skogen (somliga av oss), älskar bruna ben och smultron och lurviga hundar på saltstänkta klippor. Det sitter i oss, djupt i vår ryggrad.
Ändå är det nog Skorpan och Jonatan som lever kvar i mig mest.
Så här i efterhand tycker jag att det är otroligt att en barnbok som handlade om grym och våldsam död blev så enormt populär. Att vi i så späd ålder läste om förräderi och diktatorer, om kärlek och uppoffring på högsta nivå. Så blev det en film, naturligtvis, och den satte också sina spår.
Vem minns inte Jussis vrål när Tengils män brännmärkte honom? Eller hur barnen på torget grät när deras pappa släpades iväg för att bli mat åt Katla?
Jag vet inte om en sådan bok skulle ges ut idag. Jag tittade igenom recensionerna av den engelska översättningen på Amazon, och även om de allra flesta var positiva så fanns det många som var bestörta över “självmordspakten” i slutet.
När mina barn var små läste jag mycket för dem, hela tiden. Jag räknade nästan dagarna tills de blev tillräckligt stora för att ta till sig Bröderna Lejonhjärta, och när den stunden kom var jag full av förväntan. Vi lade oss på sängen, jag i mitten med boken i hand, och började läsa.
Det blev en total flopp.
Mitt modershjärta klarade inte längre av berättelsen om en storebror som hoppar ut ur ett brinnande hus med sin sjuka lillebror på ryggen, och dör. Snart såg jag inte texten genom tårarna, min röst brast, och jag fick snyta mig. Fulgråten var ett faktum.
Det smittade av sig på barnen. “Sluta mamma,” snyftade de också, “den här boken är för hemsk.”
Ridå.
Jag försökte igen, men de totalvägrade naturligtvis.
Därför blev jag så tacksam och glad när min numera elvaåring kom hem och berättade att deras lärare läste Bröderna Lejonhjärta högt för klassen, och att han tyckte så mycket om den. Vi pratade om innehållet, om berättelsen, om hur sorglig men vacker den är. De tittade på filmen i skolan också, och hemma fnissade vi sedan åt de gammalmodiga effekterna men enades om att den ändå är mycket bra.
Det gör mig lycklig just den boken blir en del av hans uppväxt, mitt eget misslyckande till trots.
Berättelser är viktiga, och kanske i synnerhet de vi läser som barn. Böcker är vår enda möjlighet att läsa en annan människas tankar, sägs det, och en viktig ingrediens när man vill lära ut empati.
Bibeln fungerar säkert, men det gör Astrid också, och många andra. Så gör samhället och framtiden en tjänst, och uppmuntra barnen i ert liv att uppsöka närmaste bibliotek under sommarlovet.
ANDRA LÄSER