Kolumn: Acceptera mitt modersmål, så som jag accepterar ditt!

Nyligen snubblade jag över några arga kommentarer i kommentarsfältet på Facebook. Vilket inte är något märkvärdigt i sig. Men då det handlar om språk och ignorans fick det mig att höja på ögonbrynen.

På ett inlägg på Facebook där någon tipsade om ett evenemang i trakten var några inte sena med att ta ställning. Flera kommentarer i stil med: ”Dit kommer man verkligen inte att gå” fanns att läsa. Vad var orsaken till den här urusla attityden? Jo, det aktuella evenemanget marknadsför sig endast på finska och engelska. Och som svenskspråkig kände man sig därför inte välkommen.
När jag ser det här för tankarna mig genast till en snart tio år gammal insändare i VN om språkrasism i sommarstaden (läs: Ekenäs). På senare tid har jag även läst en språkvetenskaplig artikel som var inspirerad av samma insändare.
Och nu är vi återigen där, då det råder språkrasism i sommarstaden.
Först och främst måste vi komma ihåg att vi lever i ett tvåspråkigt land, där finskan och svenskan lever parallellt, eller kanske ihop, med varandra. Åtminstone i teorin. Som finlandssvensk är man väl medveten om att verkligheten ser rätt så annorlunda ut. Visst finns det enstaka orter, till exempel Ekenäs, som man fortsättningsvis klarar sig i hög grad på bara svenska men de börjar verkligen vara få.
Är det här en trist utveckling? Javisst, det kan man väl säga. Att värna om svenskan i vårt land är något som står mig nära om hjärtat. Och jag är definitivt inte ensam om att tycka så. Vi är en minoritet som definitivt vill trygga rätten till vårt språk i vårt hemland.
Men gör vi det genom att bojkotta evenemang för att de saknar information på svenska? Nej.
En sådan attityd bidrar i stället till ytterligare avstånd och att språkgränserna bara växer. Samtidigt som det är ett faktum att antalet svenskspråkiga inte ökar.
I en småstad har man inte råd att vägra besöka ett evenemang på grund av språket, speciellt då det inte överhuvudtaget inte hade någon relevans för själva programmet. Har finlandssvenskar rätt att vara så här arroganta? Kan man verkligen hålla fast vid sådana här principer alla gånger?
Den här kolumnen är ingalunda en uppläxning åt finlandssvenskar, utan en vädjan om att öppna ögonen. Och det gäller alla, oavsett modersmål och språkkunskaper.
Mitt modersmål är svenska. Mina kunskaper i finska är vad man kan klassa som bristfälliga. Men jag gör mitt bästa, ibland går det bättre och ibland sämre.
Många gånger har jag upplevt stressen, och pressen, att inte kunna vårt andra inhemska språk flytande. Men så sätter jag det i perspektiv – jag förväntar mig inte att alla jag stöter på ska kunna svenska. Däremot förväntar jag mig att alla ska acceptera att mitt modersmål är svenska. På samma sätt som svenskspråkiga (i synnerhet i en svenskspråkig småstad) måste acceptera att någon annans modersmål inte är svenska. Ett faktum är att om man verkligen vill kommunicera med varandra så lyckas man nästan alltid fastän man inte har samma första, eller ens andra eller tredje språk.
Med det sagt hoppas jag att vi inom Finlands landgränser snart ska kunna börja acceptera varandras språk. För inte har vi en sådan här usel och fientlig attityd gällande språket mot folk som kommer till Finland utifrån.
Vi behöver mer acceptans, mer förståelse och respekt för varandra. Och det vinner vi inte på att ignorera eller vägra delta i evenemang då reklamen inte är skriven på ens modersmål.

ANDRA LÄSER