Kolumn: Att leva och lära

"Jag funderade på jäkt och perfektion. Varför blir ångesten allt vanligare? Hur mycket tuktar vi inte våra kroppar med stress och perfektionism?"

KolumnMaria Serrano
09.09.2022 14:04
Det finns stunder i livet som blir svindlande intensiva, som då sista barnet flyttar ut, tidigt, till andra sidan jordklotet och alla försök att sköta det på ett bra och lugnt sätt kastas omkull av den ena efter den andra oväntade händelsen, med en ny omgång corona som kronan på verket. Glad över att ändå kunna vara med henne, ensamma i fjärran land, försökte jag jonglera storstaden, kliniker, transport, boende, finanser, administration, prover, oro och trötthet. Hjärtat dunkade på, snabbare och snabbare. Costa Rica är över lag vänlighetens och tjänstvillighetens land, men pusselbitarna ville bara inte fall på plats.
– Bara detta är över reser jag ut ur staden, blev mitt mantra.
Det drog ut på tiden. Jag sökte mikrostunder av lugn. Örtte och Netflix i lägenheten. En kopp kakao i en lummig trädgård. Sedan krängde jag på rustningen igen och gav mig iväg. Efter två veckor kunde jag äntligen sätta mig på bussen till den karibiska kusten och åka till det lilla, lilla Cahuita nära Panamas gräns. Dottern var nu på internatskolan hon fått stipendium till, United World Collage, hennes nya gymnasium. Den första tiden ska tvåhundra ungdomar från över sjuttio länder anpassa sig till ett nytt system, nya språk och varandra. Dagarna var fulla av aktiviteter. Jag tittade ut genom bussfönstret, först på den oändliga, dimmiga djungeln, sedan på bananplantagen och containers med namn som Chiquita, Dolé och Delmonte. Det är här de multinationella bolagen odlar, men det är en annan historia. Värd att granska.
I Cahuita är tidens gång en annan. Intensiteten fanns inte bland människorna, utan i naturen. Våra finländska krukväxter klättrade längs marken i byn, upp i träden eller så var de häckar. Lilla Costa Rica, som är något större än Estland, är hem för 6 procent av världens biodiversitet, bara 18 procent av alla arter har identifierats hittills och en fjärdedel av landets yta är skyddade naturområden.
Bakom hängmattan smög ett skyggt djur som liknade en hund från Mumindalen. Det var en kanelfärgad gnagare, en agouti. I natten gjorde vrålaporna skäl för sitt namn och på kvällarna kastade de sig från träd till träd. Jätteiguanorna såg jag bara en gång, stora som taxar, med oerhört lång svans. De satt på en trädstam och såg majestätiska ut. Sengångarna var brungråa, håriga bollar i kronorna och svåra att se, jag var aldrig riktigt säker på om de var en del av växtriket eller djurriket. Det var väl meningen.
Mest fascinerad var jag av träden. Ett träd var inte ett träd utan en hel värld. Utan ansträngning kunde jag räkna ett tiotal växter; lianer, lavar, mossor, olika blommor, buskar och slingerväxter. Någonstans mitt i detta stod värdträdet, men det var inte alltid självklart vilket det var. Jag tänker att det är så med oss människor också, att det är en illusion att vi skulle stå upprätt som ensamma träd, sida vid sida, istället klänger och klättrar vi och stöder, ger och får, i intrikata mönster. Jag tänkte på släktträd, familjer och vänskapsband, på det vi bär och det som bär oss.
På gatan utanför mitt enkla pensionat vandrade eller cyklade människorna långsamt förbi för hettan tillät inte något annat. Skolbarn i uniform sade godmorgon. Storstaden brusade på inne i mig, men långsamt lärde jag mig att ligga tillräckligt länge i hängmattan. Jag funderade på jäkt och perfektion. Varför blir ångesten allt vanligare? Hur mycket tuktar vi inte våra kroppar med stress och perfektionism? Mindes hur viktig boken Långsamhetens lov, av Owe Wickström, varit för mig. Vem har sagt att tid ska användas på att saker stämmer på millimetern och att allt annat bara är ofullständigt, slarvigt, barnsligt? Vilka osynliga kritiker drar vi omkring på, i racerfart? Varför är rakt och rätt så viktigt? Varför ska alla bokstäver vara precis lika stora? Hur mycket mer sinnesro och tid skulle vi ha om vi kunde vara mindre perfekta?
Som i en lång utandning saktade jag farten, från min påskyndade gång till min egen långsamma. Ett livslångt lärande. Hjärtat tickar och tackar.