Kolumn: En tolks drömmar

Att vara simultantolk är onekligen ett lite udda yrke, samtidigt som du till vardags är omgiven av idel tolkar och det verkar hur vanligt som helst. En äldre finlandssvensk kollega definierade oss som “ambulerande försäljare av begagnade idéer”. Det är inte helt fel. Vi reser mycket och säljer inte våra egna splitternya tankar. Simultantolkning förekom i viss mån redan på 1920 och 30-talet, men anses ha blivit ett yrke i samband efter Nürnbergrättegångarna efter andra världskriget då fyra språk: engelska, tyska, franska och ryska tolkades i realtid.

Idag är EU-kommissionens tolktjänst den största arbetsgivaren. Med hjälp av frilansare och tjänstemän erbjuds de 24 officiella språken samt en hel del andra vid behov.

När jag tänker tillbaka på mina år som tolk, främst för EU, dyker olika minnen upp. Det är en ynnest att ha kollegor jag haft en så långvarig relationen till, vi bevittnar varandras liv, men jag har ibland känt ett visst utanförskap som finlandssvensk. När jag började 1995 var det finaste kanske att möta så många andra med blandat ursprung och höra om deras upplevelser. Äntligen samlades allt på en liten yta, mina språk och mitt ursprung.