Hangös första Litteraturdag gick nyligen av stapeln. Det var genast uppenbart att evenemangets stiliga logo var synnerligen väl vald – det stormiga vädret gjorde att åtminstone mitt hår imiterade cykeldamens vågräta frisyr. Kraftfulla Hangövindar tjöt in genom fönstren i stadshusets festsal, vilket bara bidrog till den avslappnade stämningen.
Dagen bjöd på intressanta diskussioner uppe på scenen, men främst tyckte jag att det handlade om möten av alla slag. I foajén stod bord uppradade för författarna som deltog. Där kunde man köpa böcker, småprata och dricka kaffe, och in genom dörrarna kom en strid ström av såväl nya som välbekanta ansikten.
Det var roligt och givande. Replikerna avlöste varandra. ”Skriv mera om hur det behövs hus för vanliga människor i Hangö”, sa en bekymrad dam till mig. ”Jag tyckte inte alls om din första bok, men den tredje är jättebra!”, sa en annan. “Jamen, vems flicka är du egentligen då?” frågade ett flertal.
Det var nytt, men ändå hemtamt. I Hangö stadshus har jag dansat, utklädd till smurf, som femåring. När jag var elva var jag konferencier på en tillställning där vi firade Finlands 70-årsdag, och ett år senare sålde jag kaffe på luciafesten. Så fortsatte det. Stadshuset var en del av min uppväxt, precis som för många andra i staden.
Det var kanske därför jag blev så konfunderad när jag några timmar senare stod, med ett glas i handen, och diskuterade evenemanget med de andra deltagarna. Vi hade samlats för att tacka organisatörerna och fundera på om Litteraturdagen borde ordnas igen (svar: ja!), och nu försökte vi reda ut vad allas koppling till Hangö var.
En mycket sympatisk och vänlig kvinna frågade varifrån jag kom. ”Härifrån”, sa jag, och viftade lite vagt ut genom fönstret. ”Jo”, sa hon, ”men liksom, ursprungligen?”.
“Öh”, sa jag. ”Alltså, ursprungligen härifrån. Från Hangö.”
”Oj”, sa hon förtjust. ”Så ovanligt!”
Hennes svar surrar fortfarande i mitt huvud. På sätt och vis har hon ju alldeles rätt. Nästan alla mina smurfvänner och medfirare av lucia har lämnat staden, precis som jag gjorde. Få har kommit tillbaka.
I skolorna finns det knappt hälften så många elever som när jag gick där, och jag vågar inte ens tänka på hur många som planerar en framtid i Hangö.
Det är lätt att förlora sig i deppighet i sådana stunder. Ändå gör jag det inte.
Varför? För att det finns en gnista och en själ i den här staden. Vi som bor här året om, vi vet det, och de som är lyckliga nog att ha sina semesterhus här vet det också. De vill vara här så mycket som möjligt, och det förstår jag.
Pandemin har skakat om våra prioriteringar. Sedan jag flyttade tillbaka har många kommit till samma slutsats. Flera vänner med sommarhus planerar att göra Hangö till sin huvudsakliga hemort, och min bror har köpt hus. Jag tror och hoppas att många fler kommer att återvända.
Varför skulle man vilja bo någon annanstans? Vi har havet, utsikten, vågorna, luften. Kulturevenemang, god mat, bra skolor och trevligt sällskap.
Är allt perfekt? Nej, här finns stora problem som behöver lösas, precis som i resten av världen. Men det ska inte behöva vara ovanligt att vara Hangöbo.
Det ska kunna vara alldeles förtjusande vanligt.
