Laura Lahtiluoma och Kim Johansson har ingen annanstans att gå. Så de sitter här, utanför gymnasiet. FOTO: BENJAMIN KNOPMAN

En kväll med Kyrkslätts framtid

KYRKSLÄTT En plats som alla åker igenom, men där ingen vill stanna. En plats där vardagens trista lunk avbryts av smäckra eltåg som sveper förbi, doftande av frihet, av framtid. Där, bland Kyrkslätts glas och betong, pyr en längtan efter något mer.

”Jag vill bara bort härifrån. Till Esbo, till Helsingfors – vart som helst.”

Henni

Mopeden suckar, hostar till. Och dör. Den har sett sina bästa dar, men tonårspojken kämpar. Biter ihop och rullar den. Slutligen brummar motorn till, motvilligt. Sakta puttrar han i väg.

Jag befinner mig i Kyrkslätt. Sista etappen i min resa på jakt efter ungdomens samlingsplatser har börjat. Jag suckar, låter blicken glida mot en lyftkran som outtröttligt griper tag i gigantiska klossar av cement. Höjer sig. Sänker sig. Höjer sig.

Igen, alltid och i all tid.

Digital kärlek

De sitter ensamma. En vind blåser sand över den torra gräsmattan nedanför kyrkan, men där sitter de. Inlindade i varandra.

Först vågar jag inte störa. Sedan rycker jag på axlarna. Vafan. Går fram försiktigt, trevande.

De heter Tuija och Mikko. Och de är kära. Deras blickar simmar röda av lycka, kåthet och alkohol.

Jag frågar om de trivs här, på ängen.

– Inte har jag något att klaga på, säger Mikko leende och drunknar i Tuijas ögon.

Han berättar att de aldrig har setts förut. Att de träffades för första gången i dag, på tågstationen. Att de har kommit i kontakt med varandra via en dejtingsajt. Utforskat varandras åsikter, känslor. Och till slut blivit förälskade i varann. Via trådlösa internetvågor och kopparlinjer. Ettor och nollor har förvandlats till bubblande testosteron och sjudande östrogen.

– Mikko är ännu bättre i verkligheten, säger Tuija.

De pussas. Länge, djupt, intensivt.

Jag smyger i väg.

Grubblerier vid gymnasiet

Laura Lahtiluoma och Kim Johansson pussar inte varandra. Jag vet inte ens om de är ett par. Om de har något, alls. Men där sitter de. Tillsammans. Utanför gymnasiet, mitt emot pizzarestaurangen Night Bite.

– Alla hänger här. Det finns egentligen inte några andra platser att hänga på, säger Kim.

– Platsen är bra, säger Laura. Här kan man sitta, hit kommer bussarna.

De säger det inte rakt ut, men deras kroppsspråk avslöjar att de är besvärade. Att de vill att jag ska gå. På bruten finska frågar jag om det verkligen inte finns några andra ställen där Kyrkslätts framtida byggare, bokförare och beslutsfattare träffas.

Kim tipsar mig om en McDonalds-restaurang en bit i från.

Ingen bra plats

Flicka nummer ett har uttråkad blick. Flicka nummer två döljer ögonen bakom mörka glas.

Namnen är Henni och Angelica. Henni har precis ätit en ostburgare, Angelica en glass.

– McDonalds är ingen bra plats att hänga vid. Blir man hungrig går man genast och beställer något, beklagar sig Henni.

– Men här hänger alla. Eller i centrum, eller i Prisma. Eller i Cittan, i Citymarket – ja, folk hänger faktiskt där.

Henni suckar. Låter blicken glida över Kyrkslätts betongklossar, över de olika nyanserna av grått.

– Jag vill bara bort härifrån. Till Esbo, till Helsingfors – vart som helst.

– Men nu när vi har fått en ny fotbollsplan kanske man kan börja hänga där, säger Angelica hoppfullt.

Henni ser inte övertygad ut.

– Bäst är Helsingfors, säger hon. Jag åker ofta dit. För att shoppa, för att gå på caféer – allt möjligt.

Då kommer jag att tänka på ett café jag såg då jag traskade genom Kyrkslätts innercentrum. Rock ’n Roll Café, hette stället. Duger inte det, undrar jag. Tjejerna tittar på varandra, fnissar.

– Där finns bara gamla gubbar. Det är ett riktigt räkälä, säger Henni.

– Jag har aldrig ens vågat gå in där, säger Angelica. Det ser för hemskt ut.

Kvällssol och insikt

Åter i centrum av centrum. Eftersom man inte ska döma hunden efter håren bestämmer jag mig för att ge Rock ’n Roll Café, detta så kallade ”räkälä”, en ärlig chans.

Jag stegar in. Beställer en tranbärslonkero. Går ut på terrassen, och slår mig ned mitt emot en solglasögonprydd man med en imponerande blond fläta. Han ser ut att ha kopplingar till motorcykelscenen.

Pete Nymalm, heter han. Och han är hur snäll som helst. Han förklarar att han gillar caféet. Människorna är trevliga, stället ligger centralt. Dessutom har uteserveringen kvällssol.

Inte skulle Pete kalla Rock ’n Roll Café för ett ”räkälä”, heller.

– Nja, stilen på stället har varierat under årens lopp. Ibland går det åt rätt håll, ibland åt fel. Men nog finns det sämre platser.

Han dricker djupt ur sitt ölstop.

Jag ser mig omkring. Får ögonkontakt med några rödbrusiga medelålders män. De ler snällt mot mig. Här är jag en av dem. De välkomnar mig. Med öppna, om än något darrande, armar.

Jag speglar mig i mitt glas. Länge, begrundande. Inser att jag inte längre är någon tonåring. Att jag inte kan fortsätta hänga bland barn. Det måste få ett slut.

För det är här, på Rock ’n Roll Café, som jag hör hemma.

Det är bara att acceptera. Fastän tårarna faller, tunga som bomber.

Gamla mopeder måste förstå när det är över.

Benjamin Knopman
benjamin.knopman@vastranyland.fi

Publicerad 30.07.2010 20:13

Kommentarer

Kommentarerna förhandsgranskas av Västra Nylands redaktion. De syns inte genast. Kommentarer publiceras endast med skribentens namn, signaturer godkänns inte. E-postadressen syns inte i kommentaren.