Vår viktiga industri

”Jobb som förloras inom industrin kan endast till en del ersättas med annan verksamhet.”

För den som inte suttit med i de innersta kabinetten är det hart nära omöjligt att säga hur framtidsplanerna ser ut för stålverket i Koverhar på Hangö udd och vilka alternativ ägaren har för fabriken.

Tyska Pampus står i beråd att sälja merparten av Ovako till kapitalbolaget Triton, men utanför den affären står anläggningarna i Koverhar, Dalsbruk, holländska Ablasserdam och svenska Linköping. Tillsammans bildar de Ovakos Wire-division, som tillverkar långa specialstålprodukter i form av valstråd och spännlina.

Koncernchefen, som kommer att följa med de divisioner som säljs, medger att en ny finansiär fortfarande söks för Wire-divisionen och hoppas på en snabb lösning. Mer än så kan han inte säga. Den lokala ledningen i Koverhar har inget att tillägga.

Varför passar Wire inte in i den planerade försäljningen? Hur länge söker man en annan finansiär? Vad händer om en sådan inte hittas?

Stålverket ger direkt och indirekt arbete åt flera hundra personer och hör därmed till de största arbetsgivarna i hela västra Nyland. Anläggningen i Dalsbruk har en motsvarande betydelse för Kimitoön.

Lokalt är fabrikerna synnerligen viktiga, men för ägarna utgör de endast en bricka bland flera på ett större bräde. Satsa, vänta, flytta?

Samtidigt som kapitalbolagen kan stå för behövlig injektion och nödvändiga investeringar – kanske utgöra en sista räddningsplanka för en fabrik – innebär de att beslutsfattandet flyttas långt bort från lokal kontroll och insyn.

Att cheferna inom Ovako inte kan yppa något om framtiden för Wire tycks höra till spelets regler. Det är heller inte de som fattar besluten.

Huvudförtroendemannen för produktionsarbetarna vid Koverhar vill i varje fall se en ljus framtid för sitt stålverk och hoppas på en ägare, ny eller gammal, som är beredd att se fabrikens starka sidor (VN 25.8).

För två år sedan släpptes nyheten att anläggningen ska moderniseras, ett arbete som beräknats kosta minst 100 miljoner euro, men den processen har ännu inte kommit igång.

De senaste åren har bistra vindar svept över industrin i landsändan.

Styria Jouset stängde år 2006 och efter det har bland annat elektroniktillverkaren Elcoteqs fabrik i Lojo, läkemedelsföretaget Leiras i Ekenäs och polymerdispersionstillverkaren Dow coating materials enhet i Hangö följt i spåren.

Samarbetsförhandlingarna har avlöst varandra och så gott som alla stora industrier har permitterat eller sagt upp folk. Tusentals personer har berörts.

Men nu kan vi igen notera fler och fler goda nyheter. Orderböckerna har börjat fyllas och permitteringar har kunnat avbrytas. Den rundringning bland industriföretag som VN gjorde i början av månaden visar att maskinerna åter är igång.

Hjultillverkaren Mannerin Konepaja i Hangö fyller 120 år (se dagens VN) och får här symbolisera hela industrin i Västnyland. Företaget var nere i samma svacka som de flesta andra, men har i dag hälsan och sysselsätter cirka 75 personer.

Levator, Helkama, Visko Teepak, Genencor, Helo, Printal, Forcit, Rautaruukki, Tammet, Sporrong, Ido, Delipap, Fiskars, Sisu, SBA, Mondi, Sappi, Termonova, Nordic Aluminium...

Uppräkningen talar sitt eget språk. Tillverkningsindustrin är fortfarande mycket viktig för regionen. Jobb som förloras inom den här branschen kan endast till en del ersättas med annan verksamhet.

Problemet gäller hela landet. Ändå ignoreras avindustrialiseringen nästan helt i debatten. Landet har vaggat in sig i en myt om ett postindustriellt samhälle, där de smutsiga fabriksjobben ersätts med arbeten inom servicenäringarna samt forskning och utveckling.

Det är flera faktorer som inverkar på hur attraktivt ett land är för industrin. Lönenivån, energipriserna, transportkostnaderna, lagarna, arbetskraftens utbildning – allt spelar in i någon mån.

Det behövs kunnigt folk vid maskinerna och det är väl det minsta landet ska kunna ställa upp med om vi vill att industrin stannar kvar.

Men utbildar vi rätt mängd mänskor på rätt nivå? Få talar i dag om vikten av masugnar och löpande band, varför man inte kan kräva att ungdomarna söker sig till branscher som upplevs som dödsdömda.

Niclas Erlin
niclas.erlin@vastranyland.fi

Publicerad 27.08.2010 09:43

Kommentarer

Kommentarerna förhandsgranskas av Västra Nylands redaktion. De syns inte genast. Kommentarer publiceras endast med skribentens namn, signaturer godkänns inte. E-postadressen syns inte i kommentaren.