Slakten i Syrien
"Om Ryssland vill bevara sitt inflytande i Mellanöstern borde landet kanske markera en viss distans till en av de brutalaste regimerna i området."Uppgifterna varierar om hur många som har fått sätta livet till i den syriska staden Homs sedan president Bashar al-Assads armé angrep staden natten till lördagen. Över 400 personer uppges ha dött under attackerna i fredags och lördags, och kanske ytterligare närmare 200 när anfallen fortsatte på måndagen och i går.
På den diplomatiska fronten riktades blickarna mot Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov, som mottogs av jublande folkmassor när han anlände till Damaskus. Regimen i Syrien och dess anhängare hyllar Ryssland och Kina som i lördags med sina veton stoppade en resolution i FN:s säkerhetsråd som krävde slut på våldet och att president Bashar al-Assad avgår.
Vetot kritiseras framför allt av USA och Storbritannien.
Att säkerhetsrådet blockeras när en brutal regim slaktar sitt eget folk är ett nytt uttryck för FN:s maktlöshet.
Ett annat initiativ togs av Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan, han reser i dag till USA för samtal med utrikesminister Hillary Clinton. Turkiet var tidigare en nära allierad till Syrien, men tar nu avstånd från regimen.
Upproret mot Assads regim inleddes för ett knappt år sedan, som ett led i den så kallade arabiska våren – ett begrepp som efter utvecklingen i Egypten och Libyen inte på långt när är lika hoppingivande som när det myntades.
I Syrien uppskattas upproret har krävt mellan 5000 och 6000 dödsoffer, samtidigt som tusentals aktivister eller deras sympatisörer har kastats i fängelser där tortyr hör till standardbehandlingen.
Säkerhetsrådets resolutionsförslag byggde på ett ställningstagande av Arabförbundet. Arabförbundets inspektörer väckte ingen större respekt när de tidigare i år bekantade sig med situationen i Syrien, men förbundet har ändå skärpt sin inställning till al-Assad.
Ändå valde Ryssland och Kina att stoppa resolutionen. Ryssland anklagar USA och de andra västländerna för att främja sina egna intressen genom att kräva al-Assads avgång, men den här anklagelsen kan nog lika väl riktas mot Ryssland. Syrien är landets viktigaste allierade i Mellanöstern, landet är en viktig marknad för Rysslands vapenexport, och både Ryssland och Kina är känsliga för allt som ser ut som inblandning i andra länders inre angelägenheter.
En regering som använder raketer och tungt artilleri mot sitt eget folk ska enligt det här synsättet ha full frihet att fortsätta med det. Men Balkankrigen på 1990-talet visade att det finns en gräns också för det.
Den härskande klanen Assad i Syrien har en historia av skoningslöst våld mot all opposition. För trettio år sedan lät Bashar al-Assads far Hafez sin armé genomföra en massaker i staden Hama, antalet offer beräknas till över 10000. I en sådan familjetradition väger en FN-resolution ganska lätt.
Syrien är en viktig bricka i det komplicerade spelet i Mellanöstern. Syrien är just nu Irans viktigaste allierade, om Syrien försvagas minskar Irans inflytande, och samtidigt försvagas de radikala palestinska rörelserna Hamas och Hizbollah.
I den islamska världen leder det till att Saudiarabien stärker sin ställning.
En försvagning av Iran är i USA:s och Israels intresse, i det avseendet har Ryssland rätt när man hävdar att USA driver sin egen agenda. Men det gör alla maktgrupper i Mellanöstern, och alltså också Ryssland.
För Ryssland handlar det dessutom om inrikespolitik, premiärminister Putin ska om en månad väljas till ny president, men stödet för honom vacklar – inte så mycket att han inte skulle bli vald, men tillräckligt för att han kan få svårare att framstå som den starka ledaren.
I det läget är det tacksamt att visa att Ryssland inte går i västvärldens ledband utan agerar som en suverän stormakt i världens konfliktområden.
Men världen är inte den samma som för trettio år sedan då massakern i Hama kunde passera så gott som opåtalad. Bashar Assads regim blir allt mer isolerad i en arabvärld där de gamla diktatorerna har tvingats bort – låt vara att demokratiseringen inte är någon självklarhet.
Om Ryssland vill bevara sitt inflytande i Mellanöstern borde landet kanske markera en viss distans till en av de brutalaste regimerna i området.
John-Erik Jansénjohn-erik.jansen@vastranyland.fi
Publicerad 07.02.2012 16:42
Kommentarer
Kommentarerna förhandsgranskas av Västra Nylands redaktion. De syns inte genast. Kommentarer publiceras endast med skribentens namn, signaturer godkänns inte. E-postadressen syns inte i kommentaren.
Kommentarer med Disqus
