Ska Finland lamslås?
”Fyra femtedelar av sopbilarna i huvudstadsregionen stannar i depåerna”Statstikcentralen gav på måndagen ut siffrorna över raset i bruttonationalprodukten 2009. Minus 7,8 procent är den brantaste nedgången på nittio år. Ekonomin rasade också under nittiotalsdepressionen, men då spreds nedgången ut över tre år.
Antalet arbetslösa ökade i fjol med 100 000 personer, statens skatteinkomster minskade med 15 procent samtidigt som statsskulden ökade med 11 miljarder. Åtagandet att betala tillbaka skulden läggs på en krympande grupp arbetsföra. Det beror inte bara på arbetslösheten utan mera permanent på att allt färre finländare varje år kommer ut i arbetslivet.
I en annan del av verkligheten noterar man att sjöfarten kan fortsätta ostört, men landsvägstransporterna står i det närmaste stilla, och i morgon stannar kanske också hamnarna. Det stoppar både exporten och importen.
Nej, det är inte Grekland, det är Finland.
Transportfacket AKT och arbetsgivarna lyckas sällan nå avtal utan strejkhot. När det är goda tider har arbetsgivarna varit beredda att betala för att hålla varuströmmarna ostörda. Men nu är tiderna långt ifrån goda.
Industrin öppnade inkomstförhandlingarna när Metall gjorde ett avtal som ger 0,5 procents löneförhöjning. Det var meningen att det skulle bli ett ankare för resten av fältet, men så blev det inte. Industriarbetsgivarna har delvis sig själva att skylla, det är inte trovärdigt att tala om löneankare som borde binda alla branscher när man samtidigt vägrar att förhandla om någon som helst form av övergripande inkomstpolitik.
Sjömansfacket godkände för isbrytarnas del ett två-årigt avtal som ger 0,7 procent i år och lika mycket nästa år.
Riksförlikningsman Esa Lonkas medlingsbud skulle enligt Bilbranschens arbetsgivarförbund höja lönekostnaderna i år med 1,1 procent och under hela den tvååriga avtalsperioden med 2 – 3 procent.
Transportfacket räknar på ett helt annat sätt, de anser att lönerna i år bara skulle öka med 0,25 – 0,30 procent.
Skillnaden beror på arbetsmarknadsmatematiken. Arbetsgivarna ser på förhöjningsprocenten, facket slår ut förhöjningen på hela året, och då blir utfallet per månad mindre eftersom den större delen av ökningen kommer mot slutet av året.
Hur man än räknar så förkastade facket ett bud som inte skilde sig särskilt mycket från det som övriga branscher har accepterat.
Strejkens följder märks snabbt. Skolbarn och deras föräldrar måste lägga om sina dagliga transportrutiner. Kollektivtrafiken i de stora städerna haltar illa, och omkring två tredjedelar av landets bussturer körs inte.
Resenärerna kan stilla hoppas på att vädret inte igen lamslår tågtrafiken, som nästan har hunnit återgå till normaltidtabeller.
Fyra femtedelar av sopbilarna i huvudstadsregionen stannar i depåerna, sopkärlen blir överfulla på bara några dagar.
Butikshyllorna töms så småningom, snabbare ju större förråd kunderna förser sig med.
Bränsletransporterna stoppas, men akut olje- eller bensinbrist väntas inte under den närmaste veckan. Flygbolagen måste lägga om en del tidtabeller för att kunna tanka någon annanstans än i Finland. Helsingfors-Vanda flygplats får ännu en fläck på sin pålitlighet.
Inom en vecka får strejken följder inom industrin, när det inte längre kommer in råvaror är det bara att stoppa produktionen.
En strejk i hamnarna blir ännu mer dramatisk, livsmedelsimporten stannar upp och exportvarorna samlas i hamnarna i stället för att nå de betalande kunderna. Med en knivskarp global konkurrens har en leverantör inte råd att vara opålitlig.
Frågan blir hur omfattande strejkernas följder måste bli innan regeringen börjar överväga skarpare åtgärder än att vädja till parterna.
Strejker som stoppar utrikeshandeln, industriproduktionen och lamslår hela samhället förefaller nog som en lika allvarlig störning som när gränsbevakarnas arbetskonflikt hotade VM i friidrott 2005. Den strejken var regeringen beredd att bryta, och den var också redo att ingripa i vårdarkonflikten 2007.
Om transportstrejken fortsätter och utvidgas till hamnarna, och den gryende ekonomiska uppgången hotas, kan regeringen inte nöja sig med att bara följa med läget.
John-Erik Jansénjohn-erik.jansen@vastranyland.fi
Publicerad 02.03.2010 16:54
Kommentarer
Kommentarerna förhandsgranskas av Västra Nylands redaktion. De syns inte genast. Kommentarer publiceras endast med skribentens namn, signaturer godkänns inte. E-postadressen syns inte i kommentaren.
Kommentarer med Disqus
