Prioritera, men hur?
”vem ska säga hur mycket en kommuninvånare får kosta under sin livstid?”Det väckte en livlig debatt när Kommunförbundets färska vd Kari-Pekka Mäki-Lohiluoma i en intervju talade om prioriteringar i den kommunala servicen.
Budskapet i sig är inte nytt, under de senaste åren har Kommunförbundet i många sammanhang sagt samma sak. När varken pengarna eller personalen räcker till samtidigt som behovet av service ökar blir man tvungen att gallra.
Mäki-Lohiluoma nöjde sig inte med att tala om allmänna strukturer. Om man vill göra prioriteringarna – nedskärningarna – på ett behärskat sätt är den rätta tidpunkten nu, väntar man alltför länge blir besluten slumpmässiga och kortsiktiga, varnar han.
Den subjektiva rätten till dagvård kommer högt på kommunförbundsdirektörens nedskärningslista. Ska föräldrarna ha rätt till en dagvårdsplats trots att någondera av dem till exempel är vårdledig? De som vill slopa rätten betonar samtidigt att ett barn ska kunna vara på dagis om det finns vägande skäl till det. Otto Lehtipuu, grön fullmäktigeordförande i Helsingfors, tycker att barnets sociala kontakter eller ett varmt mål mat om dagen är sådana skäl.
Men en familj där dagiset är den enda garantin för att ett barn får mat behöver nog mera hjälp än så av samhället – hjälp som kommunen kanske inte har resurser att ge.
Den subjektiva rätten till dagvård kan missbrukas, och i insändarspalterna brukar det finnas gott om fall där utomstående tycker att rätten utnyttjas på fel sätt.
Ett system där den subjektiva rätten till dagvård inskränks, samtidigt som man ställer upp kriterier för när barn med hemmavarande föräldrar ändå har rätt till en dagvårdsplats är inte nödvändigtvis mera ändamålsenligt. Behovsprövning innehåller ett element av godtycke, hur noggranna kriterier man än skapar.
Innan man monterar ned den subjektiva rätten till dagvård är det också skäl att granska hur systemet har fungerat i jämförelse med läget innan rätten infördes. Det krävs också hållbara utredningar av hur vanligt det är att barn som inte behöver heldagsvård ändå utnyttjar den. Det är kanske inte så allmänt som den offentliga diskussionen ger vid handen.
När Mäki-Lohiluoma sedan börjar sätta prislappar på kommuninvånarna för han definitivt in prioriteringsdebatten på fel spår. Han säger att varje person som är över hundra år gammal kostar samhället 33 000 euro i året, och att de två sista levnadsåren genererar 80 procent av alla kostnader som en invånare ger upphov till.
Han rekommenderar ändå inte eutanasi, men anser att det både för individen och samhället är bäst att göra upp ”livstestamenten” där man avstår från åtgärder som på konstlad väg förlänger livet.
Maken till cyniskt resonemang får man leta efter. Kommunförbundets vd ser kommuninvånarna enbart som poster i ett bokslut, och invånarna borde för sin del hela tiden räkna efter hur mycket de kostar.
Men vem ska säga hur mycket en kommuninvånare får kosta under sin livstid? Kanske kommunfullmäktige när de slår fast skatteprocenten?
Kari Mäki-Lohiluomas utspel är ett tecken på att Finland håller på att omvärdera innehållet i begreppet välfärdssamhälle. Då borde han också säga vad som ska komma i stället, om kommunerna inte längre har råd att vårda sina gamla och sjuka.
Det är synd ifall diskussionen om nya strukturer på kommunfältet överskuggas av Mäki-Lohiluomas övertramp i frågan om vårdprioriteringar. I samma intervju påpekar han att det finns kommuner där det inte föds barn varje år. I andra kommuner är hälften av invånarna snart över 65 år, det finns också orter där det inte bor en enda kvinna i fruktsam ålder.
Samtidigt ökar antalet enpersonshushåll, både i tätorterna och på glesbygden.
Hur ska kommuner där det knappt bor någon i arbetsför ålder kunna trygga servicen?
Utmaningen kan också sammanfattas i behovet av arbetskraft. Inom de närmaste 5 – 10 åren går 220 000 kommunalanställda i pension. Men för att trygga dagens servicenivå för de stora årsklasserna borde kommunerna inte bara ersätta den personal som pensioneras, de borde också anställa mellan 140 000 och 170 000 nya arbetstagare.
Det låter inte realistiskt.
John-Erik Jansénjohn-erik.jansen@vastranyland.fi
Publicerad 03.03.2010 16:56
Kommentarer
Kommentarerna förhandsgranskas av Västra Nylands redaktion. De syns inte genast. Kommentarer publiceras endast med skribentens namn, signaturer godkänns inte. E-postadressen syns inte i kommentaren.
Kommentarer med Disqus
