Inte svenskt längre
”Kan en eventuell förlust av traditionella väljare kompenseras med ett lika stort tillskott?”Svenska folkpartiet är det svenska, liberala folkpartiet. Så inleddes det så kallade Kasnäsmanifestet, där SFP vill berätta för sig själv och andra vad partiet står för.
Det var en nedtoning av partiprogrammets första sats: ”Svenska folkpartiet är den samlande politiska folkrörelsen för alla som vill arbeta för ett Finland med två levande nationalspråk, svenska och finska. SFP arbetar för en stark svenskhet/.../.
Manifestet har sedan det tillkom vid SFP:s slutna framtidskonferens i höstas stötts och blötts i partiavdelningarna, men inte genererat någon synlig debatt i den offentlighet där SFP hämtar sitt politiska understöd.
Nu finns en reviderad version, som efter behandling i partistyrelsen läggs fram för godkännande på partidagen i Tammerfors i juni.
Skrivningen i manifestets första moment är uppseendeväckande, där deklarerar Svenska folkpartiet att ”vi” är ”det liberala partiet i Finland med stark nordisk och europeisk förankring.”
Liberalt, nordiskt och europeiskt, men inte längre svenskt.
Svenskan i Finland har tonats ned till försumbarhet. I den tredje tesen heter det: ”Språk är en rikedom. Tvåspråkigheten är en nationell framgångsfaktor/.../. Och så den politiska målformuleringen: ”Vi jobbar för att samhället garanterar fungerande service på våra nationalspråk, svenska och finska.” Efter det uttalar SFP sitt stöd för Åland och dess självstyre.
Svenska folkpartiet stöder tvåspråkighet och Åland, men vill inte längre vara ett parti för Finlands svenska befolkning, för finlandssvenskarna.
Tvåspråkigheten ses inte som en funktion av att det i Finland finns en urgammal, men stark och levande del av det gemensamma folket som har svenska som modersmål. Nu har svenskan blivit en nyttighet, en ”framgångsfaktor.”
Och SFP:s engagemang för svenskan handlar om ”service,” ett i det här sammanhanget innehållslöst begrepp.
Så som Kasnäsmanifestet nu är skrivet ger det bilden av ett parti som stöder väldigt mycket, välfärd, kultur, invandring, företagsamhet, miljö, folkrörelser, stad och landsbygd.
Frånsett invandringen är det knappast svårt för SFP:s politiska konkurrenter att hålla med om SFP:s teser, ingen är emot miljön eller välstånd eller sysselsättning.
Men det som har gjort Svenska folkpartiet till en unik politisk rörelse är ambitionen att tala för en bred majoritet av landets svenska befolkning. I Samlingspartiet, Centern, Kristdemokraterna eller Socialdemokraterna finns det åsikter och politiska betoningar som också finns i SFP, men de här partierna saknar den övergripande ambitionen att sätta det svenska språket främst.
Kasnäsprocessen förväntas göra SFP till ett tioprocentsparti, och partiet avser att ställa upp riksdagskandidater i finska valkretsar där partiet har medlemmar i kommunfullmäktige. Det kan uppfattas som en övning med sikte på valet 2015, då det nya valsystemet är i bruk och partiernas samlade röstmängd i hela landet utgör grunden för mandatfördelningen.
Då behöver SFP synlighet utanför Svenskfinland.
Mot den bakgrunden kan en nedtoning av det svenska verka begriplig – men våghalsig eftersom markeringen kan leda till att de väljare som fortfarande sätter språket först, och som i dag tryggar SFP:s ställning som ett femprocentsparti, känner sig hemlösa.
Riskbedömningen blir en fråga för partidagen. Kan en eventuell förlust av traditionella väljare kompenseras med ett lika stort tillskott av nya sympatisörer?
SFP vill vara ett invandrarparti, ett alternativ både för nyfinländare och för dem som inte accepterar hukandet inför den främlingsfientliga populismen. Men när partiordförande Stefan Wallin säger att SFP ”tog invandrarministerposten” för att visa ansvar gör han sig nog skyldig till en liten förenkling.
SFP har sällan varit i en position där partiet har kunnat välja och vraka bland ministerposterna. Partiets ambition har varit att för det första vara med i regeringen, och för det andra få flera än en ministerpost. När de målen har nåtts har partiet inte haft råd att vara kräset till det som står till buds.
Att Astrid Thors sedan gör en gedigen insats på en post som är mycket blåsigare än det verkade våren 2007 visar politiskt mod och ansvarstagande, hos henne själv och också hos Svenska folkpartiet.
John-Erik Jansénjohn-erik.jansen@vastranyland.fi
Publicerad 07.04.2010 16:55
Kommentarer
Kommentarerna förhandsgranskas av Västra Nylands redaktion. De syns inte genast. Kommentarer publiceras endast med skribentens namn, signaturer godkänns inte. E-postadressen syns inte i kommentaren.
Kommentarer med Disqus
