Hela ekonomin blöder

”Hur långt sträcker sig rätten att använda tredje part som påtryckningsmedel?”

Tretusen stuvare lägger ned arbetet och stoppar 90 procent av Finlands export och 70 procent av importen. De strejkande förlorar lönen, men den strypta utrikeshandeln märks snabbt i hela ekonomin. Näringslivets förbund EK uppskattar exportförlusterna till 160 miljoner euro per dag, den stoppade importen värderas till cirka 100 miljoner.

Redan i går körde Sappi ned produktionen i Gerknäs, UPM meddelade att man stänger ett av sina pappersbruk och Stora Enso tror att de blir tvungna att köra ned pappersmaskiner under veckoslutet.

Träförädlingsindustrin är mitt inne i en omstrukturering som har kostat tusentals arbetsplatser. Att pappersbruken nu inte kan leverera det som kunderna har beställt ökar inte de finländska enheternas chanser i den internationella konkurrensen. Sappis fabrikschef Martti Savelainen säger i dagens tidning att produktion har flyttats från Gerknäs till fabriker på annat håll i Europa, och att kunderna bestämmer om arrangemanget blir permanent.

Rätten att strejka är självklar i en demokrati som Finland, men hur långt sträcker sig rätten att använda tredje part som påtryckningsmedel för att driva igenom sina egna krav? Och vilket ansvar har man för konsekvenserna?

Vad svarar transportfacket AKT till arbetslösa pappersarbetare när produktionen finns någonstans där man åtminstone inte behöver räkna med att missnöjda hamnarbetare ska stoppa leveranserna?

Stuvarnas nyckelställning är inte en gång för alla given. I mitten av februari tyckte företaget Containerships styrelseordförande Kimmo Nordström att näringslivet är illa förberett på AKT:s regelbundna strejkhot. Han föreslog en trepunktsstrategi för att trygga transporterna trots strejker: Petersburg som alternativ hamn, järnväg norrifrån och som den tredje möjligheten ”en skeppslast hamnarbetare från södra sidan av Finska viken. När det råder avtalslöst tillstånd får vem som helst som är behörig och bor innanför Schengenområdet köra hamntruckar.”

Det var kanske inte helt allvarligt menat att importera strejkbrytare från Estland, men Nordströms släng är i alla fall en påminnelse om att AKT inte är den enda parten som kan ta till hårda bandage.

Det är möjligt att de som oförskyllt drabbas av en arbetskonflikt borde vara mindre respektfyllda och tänka mera på sina egna intressen. Ett närliggande exempel är Ingå kommun, som inte kunde tänka sig att organisera alternativa skolskjutsar under transportstrejken, eftersom man uppfattade det som någon slags strejkbryteri.

Så är det givetvis inte, lika litet som det är strejkbryteri att åka taxi om busschauffören strejkar.

Förhandlingarna strandade tydligen på AKT:s krav på 12 månaders ersättning vid uppsägningar. Kravet har preciserats så att det inte gäller hela lönen, utan skillnaden mellan arbetslöshetsersättningen och den senaste lönen.

Som sådan är tanken inte helt orimlig, och idén kunde ha utvecklats inom ramen för inkomstpolitiska trepartsförhandlingar ifall sådana fortfarande hade varit aktuella.

Men om AKT får igenom modellen kommer andra att ställa samma krav. Näringslivet slår givetvis ifrån sig allt som ökar kostnaderna. Men facket har ett legitimt intresse av att göra uppsägningar i Finland lika dyra som i andra EU-länder där vår internationella industri är etablerad.

Om det sedan på lång sikt gagnar sysselsättningen i Finland är en annan sak.

Transportstrejken kunde avslutas efter ett knappt dygn, förhandlingskontakterna var inte brutna. Det gav hopp om att strejkkulturen där det krävs minst en till två veckors strejk innan man tar upp förhandlingarna på nytt skulle ha moderniserats.

Det var ett förhastat antagande.

Men om det finns någonting kvar av den konsensusanda på arbetsmarknaden som lyfte Finland ur depressionen på nittiotalet så är det nu den behövs. Både regeringen och centralorganisationerna måste göra mera än bara följa med läget och sända ut vädjanden, näringslivet, arbetstagarna och hela samhällsekonomin blöder mera för varje dag som strejken pågår.

Men hamnoperatörerna och AKT får inte till stånd en lösning på egen hand, och riksförlikningsmannen måste få nya ingredienser för att få ihop ett medlingsbud.

Hellre nu än nästa vecka, eller till påsken. Matti Vanhanens farhågor om en lång strejk bådar inte gott.

John-Erik Jansén
john-erik.jansen@vastranyland.fi

Publicerad 04.03.2010 16:58

Kommentarer

Kommentarerna förhandsgranskas av Västra Nylands redaktion. De syns inte genast. Kommentarer publiceras endast med skribentens namn, signaturer godkänns inte. E-postadressen syns inte i kommentaren.