En lurad generation

Det är ord och inga visor som den tyske barnpsykiatern Michael Winterhoff kommer fram med i en stort uppslagen artikel i Helsingin Sanomat (31.7). I den går han hårt åt dagens fostringsmetoder som enligt honom lett till ett samhälle överfullt av narcissistiska barn.

I Tyskland kan mellan 60-70 procent av eleverna i en vanlig klass beskrivas som barn med särskilda emotionella störningar. Läget är inte mycket bättre i något annat av våra välfärdsländer om man får tro Winterhoff. I motsats till många av dagens sakkunniga på området som inte har den blekaste blå aning om vad orsakerna kan tänkas vara, lyfter Winterhoff katten på bordet. Den vill knappast alla se.

Han menar att många föräldrar utnyttjar sina barn för att på olika sätt tillfredställa sina egna emotionella behov. Genom att ge barnen allt de pekar på och till och med inte pekar på eftersträvar man att i gengäld få kärlek. Det här gäller inte bara prylar utan också andra stimulerande upplevelser. Resultatet blir i förlängningen lusttörstande ungdomar med stora svårigheter att anpassa sig till arbetsmarknaden och det omgivande samhällets krav.

Debatten kring kontroversen lust- och pliktbarn är inget nytt påfund i pedagogiska kretsar. Winterhoff kommer ändå med många tänkvärda nya analyser som inte kan ges full rättvisa i det här sammanhanget.

Man kan spinna vidare på tankegångarna och lyfta fram en annan katt på bordet. Nämligen studieliv och bruket av studielån som nyligen har diskuterats.

Bland förespråkarna hittar man av förståeliga skäl representanter från den marknadsekonomiska sektorn. Motståndarna är icke oväntat studie- och ungdomsorganisationer som hävdar att staten bör stå för fiolerna och att studietiden också kan tillskrivas ett egenvärde som inte kan mätas i pengar. Ingen resonerar väl direkt fel?

Samtidigt kunde man i medierna höra att alltfler studerande ogillar att bo i boxbostäder med delat kök. Man föredrar att bo i egna enrummare i städernas omedelbara centrum, men den påföljden att bostäder i städernas utkanter står tomma.

Jobbar man parallellt med studierna är det här ingenting som samhället har att göra med. Mer problematisk blir det när röster hörs i debatten som kräver att staten skall stå för en levnadsstandard som inte ens alla yrkesarbetande människor kan unna sig.

Det betyder inte att dagens studerande generellt skulle leva ett lyxliv, tvärtom, men allt färre tenderar att se studietidens fattiga år som en övergående period med syfte att senare få valuta för pengarna. Framskjuten belöning brukar det kallas.

Det är visserligen en nationell framtidsinvestering att satsa på ungdomars utbildning. Det kommer man inte i från. Att uppmuntra till skuldsättning är generellt ingenting att rekommendera. Ändå kan man ställa sig frågan när den tidigare tanken om att utbildning också är en individuell investering försvann?

Ingen höjer på ögonbrynen när unga människor finansierar bilar (som snabbt sjunker i värde) och bostäder med lån. Däremot har det plötsligt blivit helt otänkbart, nästan kränkande, att vara tvungen att finansiera sin utbildning med hjälp av lån. När studielån mot statsgaranti kom var redan det en stor förmån.

I ett blogginlägg undrade någon nyligen varför det är så få människor som kan tänka sig att lyfta lån för att kunna stanna hemma och sköta sina barn när det är små, trots att de vill det, medan samma människor anser det självklart att lyfta lån för att kunna köpa bilar och hus.

Är det här välfärdssamhällets baksida? Det kollektiva minnet är kort. Tidigare krigsgenerationers hårda arbete som möjliggjort nuvarande levnadsstandard är glömd. Standarden tas lätt för given och har plötsligt blivit en medborgerlig rättighet som skall gälla alla under alla skeden av livet.

Tankarna går osökt tillbaka till vissa av Winterhoffs analyser. Har vi ovetande fostrat fram en generation unga som plötsligt inte platsar in i det rådande systemet? Har vi lurat våra barn i stället för att förbereda dem för framtiden som borde vara all fostrans målsättning?

Det är ändå hoppfullt att man parallellt kan se en trend bland många unga som går i motsatt riktning. I kommersiellt avseende går man in för en radikalt annorlunda livsstil än sina föräldrar. Plötsligt är loppisar och downshiftning inne. Man vill satsa på eget självförverkligande, kanske jobba mindre för att få tid över för kära medmänniskor. Men man är också beredd att rätta munnen efter matsäcken. Sådana unga kan samhället gärna stödja.

CAMILLA LINDBERG
camilla.lindberg@vastranyland.fi

Publicerad 20.08.2011 21:17

Kommentarer

Kommentarerna förhandsgranskas av Västra Nylands redaktion. De syns inte genast. Kommentarer publiceras endast med skribentens namn, signaturer godkänns inte. E-postadressen syns inte i kommentaren.