Dags lösa på tyglarna

”Assimilationspolitiken i dagens Baltikum är inte helt rumsren.”

I dag kan de röstberättigade invånarna i Lettland ta ställning till om ryskan ska bli ett officiellt språk i landet eller inte. En tredjedel av invånarna i detta EU-land räknar sig till den ryska befolkningen, men ändå har ryskan ingen stark formell ställning i samhället.

I huvudstaden Riga utgör de etniska ryssarna tillsammans med andra minoriteter en majoritet. Det hörs gott i vimlet men samtidigt ger det få utslag i gatubilden. Lettiska är landets enda officiella språk och det är lettiskan som ska användas i den yttre kommunikationen.

Dagens folkomröstning väntas inte förändra situationen. Språkfrågan är känslig i landet. Bland de lettiska nationalisterna vill man överhuvudtaget inte höra talas om en situation där ryskan får en formell ställning vid sidan av lettiskan, så att ryssarna (och vitryssarna och ukrainarna) kunde kräva fullständig utbildning och service på sitt modersmål i alla livets faser.

Situationen är liknande i Estland, där över en fjärdedel av invånarna har ryska som modersmål men där språket saknar officiell status.

Till saken hör ytterligare att största delen av de flera hundratusen invånare i Estland och Lettland som saknar medborgarskap räknas till den ryska befolkningen. Också det hänger ihop med språkfrågan – ett medborgarskap för de här personerna är förknippat med kunskaper i estniska respektive lettiska.

Förklaringen till den inflammerade och samtidigt orättvisa situationen hittas i historien. Under Sovjettiden tappade både estniskan och lettiskan terräng samtidigt som ryskan bredde ut sig i takt med en kraftig inflyttning från andra delar av Sovjetunionen.

När länderna återfick sin självständighet tog man till krafttag för att estniskan och lettiskan skulle återfå sin position – och för att en gång för alla visa var skåpet ska stå.

De ryska skolorna stängdes inte, men estniskan och lettiskan har stegvis tagit över en allt större del av undervisningen med motiveringen att eleverna ska få en god start i livet.

I det tredje baltiska landet Litauen har den polska minoriteten råkat ut för en liknande process. Där förutsätts eleverna i de polska skolorna läsa flera av ämnena på litauiska.

De polskspråkiga är över 200 000 till antalet och utgör landets största minoritet med sina 6,5 procent av befolkningen. I huvudstaden Vilnius uppgår polackerna till en knapp femtedel av invånarna, men det syns föga i gatubilden där litauiskan är det helt dominerande språket. Språklagstiftningen är lika sträng här som i de två nordligare baltstaterna.

Mot bakgrunden av de oförrätter och även våldsamma handlingar som balterna råkade ut för under sovjettiden kunde den stränga språkpolitiken till en början kännas motiverad, även sett ur ett perspektiv utifrån.

Men nu, drygt 20 år efter ockupationen, är det dags att lätta på tyglarna. Det handlar om så stora språkminoriteter att dagens situation känns minst sagt obekväm.

Även om ryskan och polskan inte ges samma ställning som dagens nationalspråk har i de tre länderna måste de få ett acceptabelt minimiskydd att luta sig tillbaka mot. Egna skolor är en del av det. Att få synas utåt en annan.

Assimilationspolitiken i dagens Baltikum är inte helt rumsren.

När man kritiserar de baltiska länderna för deras språkpolitik måste man komma ihåg att ryskan och även grannlandet Ryssland är två synnerligen laddade element. Balterna bygger sin politik på pragmatism och har erfarenheter som utomstående saknar.

Samtidigt är ryskan varken ett ohistoriskt eller främmande inslag i något av de tre länderna. Nationalister kan få det att låta som om ryskan endast är ett resultat av inflyttningen under Sovjettiden, men så är det inte. Länderna hade rysk befolkning långt innan de blev självständiga för första gången.

De kosmopolitiska städerna Tallinn, Riga och Vilnius har heller aldrig varit renodlat estniska, lettiska eller litauiska. På 1920- och 1930-talet var Vilnius – "Europas Jerusalem" med sin stora judiska befolkning – en del av Polen och då utgjorde litauerna endast någon procent av befolkningen i staden.

Baltikum har ofta varit i skärningspunkten i historien och det kan vara bra att minnas även när språksituationen där diskuteras.

Niclas Erlin
niclas.erlin@vastranyland.fi

Publicerad 17.02.2012 17:14

Kommentarer

Kommentarerna förhandsgranskas av Västra Nylands redaktion. De syns inte genast. Kommentarer publiceras endast med skribentens namn, signaturer godkänns inte. E-postadressen syns inte i kommentaren.