Balanssvårigheter

”Matti Vanhanen (C), Juttta Urpilainen (SDP) och Paavo Arhinmäki (VF) anser att det i det här skedet inte finns behov av nedskärningar”

Hur ska den ekonomiska balansen igen uppnås? Det är den stora frågan som ställs och det finns lika många svar som det finns politiker.

Den kraftiga ekonomiska nedgången i fjol har skapat en enorm grop i den finländska offentliga ekonomin. Statens och kommunernas inkomster har rasat samtidigt som kostnaderna har fortsatt öka. Skatteintäkterna är nu på en betydligt lägre nivå än tidigare och den stigande arbetslösheten innebär ökade kostnader. Samtidigt slukar vården och omsorgen minst lika stora summor som tidigare, liksom även utbildningen.

Utöver detta fortsätter pensionsbomben att ticka. Förändringen i befolkningens åldersstruktur innebär att allt färre ska sköta om allt fler – allt färre ska finansiera allt fler.

Helsingin Sanomat har i ett par artiklar (6.3 och 8.3) tagit pulsen på samtliga partiledare för att höra vilka recept de har att komma med. Föga överraskande är alla överens om att vi inte klarar det här utan höjda skatter. Det råder också en relativ samstämmighet kring att det inte är inkomstskatten som ska höjas, åtminstone inte för låg- och medelinkomsttagarna.

Men där tar enigheten också slut.

Om ett år är vi mitt inne i den intensivaste valrörelsen inför riksdagsvalet. Då bjuds det säkert friskt i auktionen med skattehöjningar och nedskärningar i miljardbelopp. Sannfinländarnas Timo Soini talar redan om blod svett och tårar, så han har tydligen sin strategi klar.

Synpunkterna på vilka skatter som ska höjas varierar kraftigt och tre av partiordförandena tror att vi ska kunna återvinna balansen utan nedskärningar. De övriga anser att det måste finnas beredskap att också se över kostnadssidan.

Matti Vanhanen (C), Juttta Urpilainen (SDP) och Paavo Arhinmäki (VF) anser att det i det här skedet inte finns behov av nedskärningar. De här tre sätter antagligen sitt hopp till ökad produktivitet och en förlängd arbetskarriär. Effektiviteten av de här åtgärderna är dock relativt osäker och i det här skedet ännu helt abstrakt.

Att lova en framtid utan nedskärningar förefaller mer som ett vagt rosenrött vallöfte än en mörkare mer realistisk syn. Behovet av nedskärningar – eller omfördelningar – och deras omfattning, avgörs av hur snabbt ekonomin återhämtar sig. Visserligen ökar skatteintäkterna i takt med att den ekonomiska tillväxten igen kommer igång, men det går otroligt mycket långsammare än nedgången.

Att vi helt skulle klara oss utan justeringar av förmåner och smärtsamma ingrepp på kostnadssidan förefaller osannolikt. Så pass allvarligt är läget och så pass osäker är den ekonomiska framtiden.

Det är ännu ett drygt år till riksdagsvalet och därför är det nödvändigt att redan den sittande regeringen vidtar åtgärder. Med tanke på att valet närmar sig blir det knappast ändå fråga om alltför smärtsamma skattehöjningar eller andra ingrepp, även om ekonomin snabbt skulle behöva beslut som förbättrar balansen mellan kostnader och intäkter.

I maj väntas skattearbetsgruppen under understatssekreterare Martti Hetemäki komma med sina slutsatser och där torde ingå åtgärder som regeringen snabbt kan vidta.

Redan tidigare har beslut fattats om att mervärdesskatten höjs i sommar, men det är mer än troligt att Hetemäki & co föreslår ytterligare höjningar. På det spåret kanske även nästa regering, oberoende av sammansättning, fortsätter, Av partiledarna är det bara VF:s Arhinmäki som säger entydigt nej till höjd moms och andra indirekta skatter.

Också olika miljö/energiskatter och kapitalskatten kommer förr eller senare att skruvas upp. Regeringen torde inte ha några problem, med tanke på förestående val, att genomföra den här typen av skattereformer heller eftersom oppositionen signalerat åtgärder i samma riktning.

Valrörelsen kan bli högintressant med de här ingredienserna. Det förutsätter visserligen att partierna är tydliga och ärliga – för fram även förslag som upplevs som negativa, men nödvändiga. Situationen tvingar antagligen fram även dessa. Trots att Vanhanen, Urpilainen och Arhinmäki just nu tycks lita på ett under.

Strukturella reformer behövs, men de bär frukt först på lång sikt. Nu krävs också kortsiktiga och snabba effekter.

TOMMY WESTERLUND
tommy.westerlund@vastranyland.fi

Publicerad 08.03.2010 17:19

Kommentarer

Kommentarerna förhandsgranskas av Västra Nylands redaktion. De syns inte genast. Kommentarer publiceras endast med skribentens namn, signaturer godkänns inte. E-postadressen syns inte i kommentaren.