• Prenumerera
• Annonsera
• Redaktionen
• Tipsa oss!

Frida Wickholm som Lemminkäinens moder och Rasmus Branders som Lemminkäinen i Tuonela. FOTO: VLADIMIR POHTOKARI

Värmande lekfull Kalevala trots kylan

En bättre vald miljö än Stora smedjan i Billnäs kunde man väl knappast ha hittat i hela landet för den uppvisning av Kalevala som regissören Åsa Salvesen låtit sätta upp tillsammans med tjugofyra elever vid teaterlinjen vid VNF.

Knappast hittar man heller i första taget en grupp med unga ”amatörer” som med lika stor intensitet, allvar och fokusering går in för att erbjuda publiken en helgjuten föreställning där knappast någonting lämnats åt slumpen.

Den som har erfarenhet av paret Salvesens tidigare Shakespeare-uppsättningar på Tryckeriteatern blir knappast överraskad den här gången. Det visuella ges en framträdande plats. Redan i inledningsskedet anar man riktningen när tiotals unga skådespelare i gräddvita utstyrslar i skinn, böljande tyger och brodyr, anländer från sidogångarna på vitmålade skramlande cyklar, för att under de följande timmarna göra en krävande gestaltning av Kalevala.

Starkt regigrepp

I bakgrunden, högt under de mäktiga takbjälkarna hänger stora cirklar som föreställer månen och solen, på vilka dansande skuggestalter projiceras under kvällens lopp. En brinnande kandelaber, en svingande gunga. I den mån effekter och visuella signaler tillåts komplettera helheten, används de med måttfullhet. Den scenografi som byggnaden i sig själv erbjuder skyms inte bakom onödigt storstilad rekvisita. Varje enskild detalj känns genomtänkt oberoende om det gäller rollval, dräkter, eller koreografi.

Regissörens starka, nästan perfektionistiska grepp märks genomgående. Nästan så att man ibland anar en likriktning hos skådespelarna, inte minst i de ytterst drivna och kraftfulla monologerna och i de kollektiva förflyttningarna som ibland nästan känns som om många var stöpta i samma form. Här utgör smeden Ilmarinen gestaltad av Tomi Korhonen ett skönt undantag. Å andra sidan bidrar regigreppet till en känsla av professionalitet och säkerhet hos de unga skådespelarna vilket resulterar i en jämn helhet och en uppsättning som definitivt känns färdig när publiken inbjuds till premiär.

Lekfullt och roligt

I det här fallet har man utgått från Lönnrots Kalevala-verk i översättning av Lars Huldén med inslag ur den skojfriska boken Kalevala för lata av Anders Larsson.

Det innebär att man medvetet, om än avvägt och sparsamt, låtit överraskningsinslag från modern tid skymta fram mellan raderna i den urgamla finska folkdiktningen. Vad sägs om en klassikergestalt ur eposet som i Pohjas mörka skogar anländer i sin båt iklädd en orange flytväst. Men hör och häpna, det fungerar.

Trots sitt dramatiska och mörka innehåll skymtar det fram en lekfullhet som kommer till uttryck inte minst genom den avvikande och uppsluppna musiken. De arketypiska tongångarna bärs fram med hjälp av hemmasnickrade instrument och ett suggestivt brus av unga människoröster. Den stora smedjan vid scenens utkant förvandlas till en dånande trumma, järnbalkarna blir klingande instrument.

Kvinnokraft och kontraster

Det är dramatik på scenen, liv och ond bråd död. Blodet flödar, ja visst, men ack så vackert i det här fallet när scenografen Erik Salvesen lagt sin hand på såret. Både till innehåll och visuell framtoning anspelar man förstås på kontraster, ondska och godhet, gamla käringar och ungdomlig fägring, det svarta mot det vita, gudarnas maktövertag och människans tillkortakommanden, kollektivets oskrivna lag gällande kvinnors underkastelse i kontrast mot pulserande kvinnokraft.

Det är omöjligt att i det här sammanhanget nämna enskilda skådespelare, de är så många och så bra, inte minst artikulationen imponerar i denna extra krävande scenlokal. Det gäller huvudrollsinnehavarna som gestaltar exempelvis Väinämöinen, Ilmatar, Aino, Kullervo, Pohjas husmor, men också birollerna formas till framträdande karaktärer. Regissörens pedagogiska grepp kommer till uttryck i det att ingen av eleverna åsidosätts trots att de är extra många i år.

Fin helhetsupplevelse

Det finns ofantligt mycket mer att säga, men den helhetsupplevelse det är att sitta i den råkalla historiska miljön bland andra ångande teaterbesökare är svår att fånga i ord. Under pausen fanns en möjlighet att i restaurangen intill värma sig med en portion laxsoppa och varma drycker till rimliga priser. Det blev en succé.

Det som med säkerhet kan sägas är att man åtminstone inte kan ha för mycket kläder på sig. Fårskinnsfällar, yllefiltar eller en varm sovsäck i dun att svepa omkring sig är helt på sin plats. Men dock, ett teaterbesök rekommenderas varmt!

Kommentarer

Kommentarerna förhandsgranskas av Västra Nylands redaktion. De syns inte genast. Kommentarer publiceras endast med skribentens namn, signaturer godkänns inte. E-postadressen syns inte i kommentaren.