Avstånden mellan personerna växer till avgrunder i Henrik Janssons såriga debutpjäs Bunden på Svenska Teaterns Mini-scen. I förgrunden Henrik Heselius som spelar sonen.

Världsmästerskap i förträngning

Det har skrivits och talats mycket om ungdomar under hösten och vintern. Det har gällt svåra och såriga ämnen som missbruk, utstötthet, psykiska problem, självmord. Tomas Janssons debutpjäs Bunden tar upp alla de här frågorna och ligger därmed precis rätt i tiden.
TEATER

Pjäs: Bunden av Tomas Jansson
Regi: Piotr Cholodzinski
Scenografi: Hanna Käyhkö
Dramaturg: Marina Meinander
Kostym: Kaisa Rautakoski
Hår: Tanja Hynninen
Ljusdesign: Tom Kumlin
Ljuddesign: Hanna Mikander
Medverkande: Mikael Andersson, Henrik Heselius, Marc Svahnström
Tid: Premiär 15.1
Plats: Svenska Teaterns Mini-scen, Helsingfors

På scenen står några bänkar i väntsalsstil och längst bak ett utrymme bakom glasdörrar. Hanna Käyhkös scenografi är avskalad och grå; påminner förutom om ett väntrum eller en flygplats också om en anstalt av något slag. Mitt över scenen löper en fördjupning som genast fångar tittarens intresse – som Tjechovs gevär ligger den där och bidar sin tid. Fördjupningen är ett dike, en rännsten, men främst ändå en avgrund av ack så symbolisk natur. Och kanske blir den slutligen också en grav.

Det är med andra ord en välmotiverad scenografi som med sitt (av lokalens dimensioner föreskrivna) djup lämpar sig väl för den rörlighet och tredimensionalitet som Piotr Cholodzinskis regi betonar. Personernas rörelser på scenen är koreografiska och sammanhängande. Eftersom de tre skådespelarna befinner sig på scenen simultant så gott som hela tiden markeras scen- och miljöbyten med just de här koreografiska rörelsemönstren.

Blottande, sårigt

Bunden berättar historien om en familjs sammanbrott i en rätlinjig, malande kronologi. Sonen (Henrik Heselius) och fadern (Mikael Andersson) talar med och förbi varandra, och vänder sig framförallt till publiken. Det är nämligen en oerhört monologisk pjäs där dialogerna mest fungerar som illustrationer i huvudpersonernas separata berättelser. Sonen förklarar sitt dåliga självförtroende, sin brist på vänner och sitt behov av att frigöra sig, medan fadern berättar om sin egen ungdom, sina egna problem och sin desperation och hjälplöshet. Det är texttungt och utelämnande och ställer enorma krav på skådespelarnas förmåga att bära materialet och ge det liv.

Henrik Heselius gör det med en intensivitet och en självutlämnande ärlighet som imponerar. Det finns gånger då texten inte riktigt klarar den svåra balansgången mellan det intetsägande och det patetiska, men Heselius energi bär också över de här ställena. Också Mikael Andersson är gedigen i sin faderliga frustration, klumpighet och sårbarhet.

Pjäsens ambitionsnivå är, både som text och som dramatisering, hög. Det finns naturligtvis inga svar på de frågor som fadern upprepade gånger ställer sig själv och publiken: ”varför?” och ”vad gjorde jag för fel?”. Ändå gör pjäsen ett uppriktigt försök. Det är beundransvärt, också om det betyder att en del förenklingar och övertydligheter smyger sig med.

Konvulsioner och tonårsangst

Det monologiska materialet presenterar regissören med stora utmaningar. Cholodzinskis dynamiska regi lyckas med att både hålla energin hög och ge utrymme för andhämtningspauser. Det utpräglat manliga i pjäsens tema speglas också i regin som är lika fysisk som avståndstagande. Fadern och sonen finns hela tiden på scenen, ofta med ryggen mot varandra, men de rör inte vid varandra och klyftan mellan dem blir allt djupare. Inte ens med ”världsmästerskap i förträngning”, som fadern uttrycker det, kan man låtsas om att allt är bra.

Heselius spasmodiskt fysiska uppenbarelse, med allt vad det innebär av kramper och konvulsioner kontrasteras av Anderssons lågmält oroliga lugn. Man får en känsla av att den tredje personen på scenen (Marc Svahnström, som står för merparten av de få komiska poängerna) finns där närmast av praktiska skäl, för att fungera som motpart i de scener då en utomstående behövs. Den här personen kunde ha använts på ett bättre, mer inkluderande sätt eller alternativt ha strukits helt och hållet.

Den avskalade scenografin riktar fokus på skådespelarna och lyfter också fram ljus- (Tom Kumlin) och ljuddesign (Hanna Mikander), vilka båda är välmotiverade och betydelsebärande. Speciellt mycket plats ges det soundtrack av melankoliska rock och poplåtar av artister som Iggy Pop, U2, Joy Division, the Cure och Kent. Av de två sistnämnda framför Heselius själv ett par ballader (Boys Don’t Cry och Stoppa mig juni) med så imponerande tonårsangst att det är konstigt att gitarren inte brister i gråt.


MARTIN WELANDER

vnred@vastranyland.fi


Publicerad 16.01.2010 21:30

 
 
IlmoitusIlmoitusIlmoitusIlmoitusIlmoitusIlmoitusIlmoitusIlmoitusIlmoitusIlmoitusIlmoitusIlmoitus Ilmoitus