• Prenumerera
• Annonsera
• Redaktionen
• Tipsa oss!

Tvätterskan (Ann-Christin Welander) skvallrar om Gustav Vasa och Katarina Jagellonica.

Välskriven historieskildring gjorde entré i Sjundeå

På fredagen var det äntligen dags för premiär för den omtalade, tvåspråkiga jubileumspjäsen Det var en gång en klockare/ Olipa kerran lukkari. Intrigen är uppbyggd kring Sjundeå byggds historia med inslag av nutida fenomen som gymnastikskor och synnerligen träffande ungdomsslang. De drygt tjugo skådespelarna har ett flertal roller var i pjäsen, som satts upp av den nygrundade Sjundeå teaterförening i samband med att Sjundeå byggd i år fyller 550.

Smidigt språkbad med talanger

Skolbarnen Nanna och Tomas, skickligt gestaltade av tolvåriga Karolina Grundström och Peik von Essen, reser bakåt i tiden till 1400-talets Sjundeå. Tillsammans med vikingen Rurik (Ove Grundstöm) och den talande och fartfyllda hunden Tule (Christoffer Strandberg), färdas de genom Sjundeås historia. Berättelsen förs vidare med hjälp av en klockare, spelad av Thomas Backlund. Till skillnad från de övriga skådespelarna talar klockaren finska. Den smidiga växlingen mellan språken gör att det som regissören Sixten Lundberg kallar för språkbad känns ytterst naturligt.

Men även om skiftet mellan språken är lyckat, är det ändå skådespelarna som lyser mest. Särskilt Ann-Christin Welander i sina roller som bland annat Missi Ulander, Helene Schjerfbeck och skvallerkvinna får publiken att vrida sig av skratt. Teaterstuderande Christoffer Strandberg fullkomligt strålar i sina roller som den talande hunden Tule och den ädla Gustav Adolf Reuterholm.

Fängslande skildring med komiska inslag

Att pjäsen består av mycket, stundvis tung fakta, går inte att undgå. En del fakta går onekligen även den lyhördaste förbli, men det kompenseras i stället av en mängd finurliga detaljer och skojiga repliker. Manusförfattaren Anna Gullichsen har verkligen gjort en djupdykning i Sjundeås digra historia, där de mest väsentliga händelserna behandlats. Resultatet blir både fängslande och underhållande. Historierna är valda med omsorg och bildar en fungerande helhet.

Berättelsen är stundvis så engagerande att publiken ibland glömmer bort historiens närvaro och bara dras med av den charmiga intrigen, uppbyggd på skådespelartalanger utan like, starka känslor och mycket humor. Det är just genom den välgenomtänkta humorn som pjäsen når publiken. Det välskriva manuset kunde gott återanvändas i skolsammanhang i framtiden.

Nöjd premiärpublik

Träläktaren, som för övrigt kan sätta bakdelen på prov under den drygt 2 timmar långa föreställningen, byggdes för pjäsen Porkala, Porkkala Stoj!, som sattes upp år 2007. Scenografin hyser utsökt påhittighet, där kreativa lösningar avlöser varandra. Att scenen och hela arrangemanget till stor del är uppbyggt på talkokrafter ger hela uppsättningen lite extra skimmer.

Stämningen bland publiken var övervägande positiv. Även om pjäsen till stor del går på svenska, hördes det även en hel del finska bland publiken på premiären. Att pjäsen var faktaspäckad tycktes inte störa premiärpubliken det minsta. ”Den var otroligt rolig”, var den allmännaste kommentaren. Det var ett till synes nöjt publikhav som efter föreställningen vandrade hem i den varma augustinatten. Om inte berörda, så i alla fall, snäppet klockare.

Kommentarer

Kommentarerna förhandsgranskas av Västra Nylands redaktion. De syns inte genast. Kommentarer publiceras endast med skribentens namn, signaturer godkänns inte. E-postadressen syns inte i kommentaren.