Kritikerna lyste med sin frånvaro under tisdagens debattillfälle. I förgrunden konstnären Susanne Gottberg och jurymedlemmen Jukka Vikberg. FOTO: CAMILLA LINDBERG

Schjerfbeck-klockan väckte stillsam debatt i Ekenäs

På tisdagskvällen inbjöd Schjerfbecksällskapet allmänheten till en debatt i Axells auditorium i Ekenäs angående A K Dolvens Schjerfbeck-klocka.– Det är ingen livlig debatt i dag. Varav detta tillbakadragande, frågade debattledaren Peter Heinström.– De värsta kritikerna finns inte här, svarade Mary-Ann Bäcksbacka.

Med tanke på den livliga debatt som pågick i medierna under våren var uppslutningen överraskande liten. Drygt trettio personer ställde upp och medelåldern var påfallande hög. Atmosfären var i det stora hela försonlig och debatten fick mer karaktären av regelrätt information. Den informativa delen skötte konstnären Anne Katrine Dolven förtjänstfullt. Svar gavs på många av de viktiga frågor som förts fram under vårens debatt.

Nej till kompromisser

Presentationen gav uttryck för en genomtänkt idé, men med vilja till kompromisslösningar gällande vissa detaljer. Det var ett förhållningssätt som inte tillfredsställde konst- och arkitektexperter som fanns på plats.

– Jag vädjar till Ekenäsborna att inte ställa krav på att alla detaljer skall vara bra för alla. Ge verket pondus. Det finns alltför många dåliga exempel på offentlig konst där man gnidit och gnidit på detaljerna tills den ursprungliga idén försummats, sa konstnären Silja Rantanen.

– Ekbänkarna är bra, men låt inte allmänheten bestämma var i parken de skall placeras. Det skall du som konstnär göra, sa arkitekten Lars Barnö.

Han vädjade till konstnären att den föreslagna ”Ekenäsbänken” produceras exklusivt för konstverket.

– Vi har redan nog av pastischer i den här staden, tillade han.

Schjerfbeck roterar i graven

– I mina ögon är det där du nu visar inga bänkar. Jag efterlyser ryggstöd med tanke på de äldre. Helene Schjerfbeck själv skulle också ha behövt ryggstöd, sa Claes-Johan Grönvall som under kvällen framlade många kritiska åsikter.

Han ifrågasatte konstverkets värdighet och anspelningarna på Helene Schjerfbecks fysiska handikapp.

– Man brukar säga att någon vänder sig i sin grav. Jag tror Helene Schjerfbeck närmast roterar i sin grav nu.

– Klockan är inte ostämd i förhållande till andra klockor utan den unika klockan kommer att ljuda ensam i en naturskön omgivning. Det ger konstnären den särställning hon förtjänar. Den ostämda tonen hörs bara om du är extremt musikalisk. Vi har alla våra handikapp, också jag har mitt, förklarade Anne Katrine Dolven.

Ljudvolym och belysning

– Hur ofta och hur högt skall klockorna nu riktigt ringa då?

Frågan ställdes av personer som bor närmast Skepparträdgården.

– Det bestämmer vi alla tillsammans med representanter från klockgjuteriet i Oslo som kommer hit på plats. Välkomna med, inbjöd Dolven.

– Hur blir det med illumineringen, speciellt under årets mörka tid? undrade Bengt Bergman. Har du alls tänkt på det?

– Jag har tänkt mycket på den aspekten eftersom jag är van med mörker i Nordnorge. Eftersom himlen är en målerisk duk av verket, kommer det trots allt inte att belysas, svarade Dolven.

– Slagkraften kan försvinna om hela området är mörklagt, kontrade Bengt Bergman.

– Jag hänvisar till att klockan är en del av en stor interaktiv helhet. Belysning kan skapa oönskade teatraliska effekter om en detalj betonas för mycket, sa Silja Rantanen.

En annan viktig fråga som togs upp gällde underhållet.

– Schjerfbecksällskapet blir verkets formella ägare, men vi deponerar det till staden. Ett skilt avtal kommer att göras där dylika frågor regleras, svarade Peter Heinström.

Ungdom och terror

På plats fanns också Kari Suvanen från Helsingfors som anlänt av pur intresse.

– Bänkarna är ömtåliga för skador. Jag litar inte på de unga.

– Huvudregeln mot terror är väl att man inte skall ge efter, svarade Silja Rantanen och avsåg att samhället inte kan låta uppföra enbart sådant som omöjliggör illdåd trots att risken föreligger.

– Marken runtomkring är tidvis väldigt våt. Finns det planer på någon form av gångstigar? frågade Matts Blomqvist.

– Konstverket är tänkt att vara en del av det dagliga livet som finns i staden redan nu. Om det är vått kanske du inte går där nu heller utan väntar tills vattnet sjunkit undan, svarade Dolven.

Vänta eller döma?

Konstnären Susanne Gottberg deltog inte under själva debatten, men hon hade en klar åsikt om de reaktioner som konstverket väckt redan under våren.

– Det är väl hårt att döma ut något man inte sett. Hellre borde man vara öppen och med nyfikenhet vänta och se vad som händer.

Debatten föregicks av en träff med invånarna nära Skepparträdgården.

– Mötet var givande och konstruktivt, summerade Dolven.

Konstverket The Finnish Untuned Bell beräknas stå klart för invigning den 18 maj 2011.

CAMILLA LINDBERG

camilla.lindberg@vastranyland.fi

Publicerad 25.08.2010 20:38

Kommentarer

Kommentarerna förhandsgranskas av Västra Nylands redaktion. De syns inte genast. Kommentarer publiceras endast med skribentens namn, signaturer godkänns inte. E-postadressen syns inte i kommentaren.