Annika Sandelins debutroman hette Regnpoetens dotter. Nu utkommer bibliotekarien med de De siamesiska kusinerna. FOTO: Cata Portin

Plastankor, Tupperware och vilsna män på färd genom livet

En finlandssvensk feel good-roman. Finns det? Och hur är det med siamesiska kusiner? Enligt Annika Sandelins nya boktitel och förlagets beskrivning är det fullt möjligt.

böcker

Bok: De siamesiska kusinerna.
Författare: Annika Sandelin.
Förlag: Söderströms 2010, 180 s.

På omslaget svävar två gula plastankor, snittblommor och en julgransprydnad i silver. Den ovanliga titeln De siamesiska kusinerna väcker också nyfikenhet. Efter de första sidorna är jag mer tveksam. Språket känns klyschigt med alltför många lättköpta språkkonstruktioner av typen ”muttrade Torolf”, ”utbrast jag”, ”hon log förnöjt”. De kunde med fördel ha gestaltats på ett annat sätt.

Som recensent är jag mer eller mindre tvungen att fortsätta, och tur är väl det. För Annika Sandelins roman De siamesiska kusinerna växer ändå till sig, detsamma gäller språket som redan i kapitel två är putsat från dylikt.

En borttappad kusin

I centrum av handlingen står kusinerna Torolf och Ralf som lever i en typisk medelklassmiljö på Apollogatan i Helsingfors. De är i trettioårsåldern och har hittills valt att bo tillsammans, mest av slentrian. Deras gemensamma liv gestaltas i huvudsak genom den flegmatiske och synnerligen oföretagsamme Ralf som lider av tvångsmässiga beteenden.

Han flyter med strömmen och går helst arbetslös, men har så smått börjat skriva på en roman som avancerar långsamt. Ralfs okunskap är rentav pinsam. Han gör research på biblioteket där han träffar bibliotekarien Gabriella, och tycke uppstår. Men också när det gäller kvinnor är Ralf ofattbart tafatt. Han följer slutligen med den betydligt mer pådrivande Gabriella på Tupperwareparty. Det är en kul scen som gestaltas med träffsäker ironi, åtminstone för den invigde läsaren som, i motsats till Ralf, vet vad ”tuppkonceptet” går ut på.

Mot sin vilja blir Ralf också anställd på en blomaffär och får där stifta bekantskap med den äldre mannen Ernst som lever för sina kunder och blommorna som han sköter nitiskt med kärleksfull hand.

Varken Torolf eller Ralf är några hejare på tjejer, vilket föranleder en del dråpliga incidenter. Författaren väljer däremot att ta ett snabbt svep över sovrumsscenerna och landar hellre i någonting mer gripbart som köttbullar på Ikea, eller julfirande med släkten.

Pojken bakom mannen

Handlingen är mycket konkret, men författaren tar även med läsaren en aning under ytan, där det finns gott om ensamhet och sårbarhet. Det är tur, för utan det greppet hade romanen tenderat att bli väl full av floskler och yta.

Där möter man i stället den lilla pojken Ralf som i tiden blivit övergiven av sin mamma. En läsare med viss psykologisk insikt kan läsa in betydligt mer mellan raderna, vilket bidrar till en större förståelse för huvudpersonen och den irritation han väcker. Misslyckade utvecklingsskeden och traumatiska barndomsupplevelser sätter ohjälpligen sina spår.

Jag börjar ofrivilligt tänka på tidigare utkomna böcker som Katarina Mazettis relationsroman Grabben i graven bredvid, och Nick Hornbys Om en pojke som var populära för några år sedan. Också i dem möter man ensamma borttappade människor som berör och väcker sympati. I motsats till dem låter Sandelin handlingen speglas genom enbart en person. Frågan är om det är tillräckligt? I det här fallet förblir Torolfs och Gabriellas tankar och erfarenheter mer diffusa.

Karaktärer i grå ton

Sandelin har en god förmåga att gestalta de enskilda karaktärerna så att de levandegörs trots sin grådaskighet och tråkiga vardagstillvaro. Av någon anledning fäster man sig vid dem, nästan så att det känns förargligt att inte få följa dem längre på färden.

Tonen är käck och texten är ledigt skriven. Däremot känns helheten en aning outvecklad. På flera platser stöter man på scener som klipps av alltför bryskt. Handlingen avancerar väl snabbt och som läsare känner man sig snuvad på konfekten. Ibland handlar det om scenbyten och ”hopp” i texten som enkelt kunnat åtgärdas med hjälp av typografiska trick. Några tomma mellanrader skulle ha gjort de skarpaste övergångarna mjukare.

I boken förekommer också en del orealistiska inslag. Ambitionen har eventuellt varit att göra innehållet mindre förutsägbart, men det bidrar till att helheten inte alltid känns trovärdig. Som exempel kan nämnas Torolfs fascination och mani för badankor i plast. Det elementet kunde ha fungerat, men författaren ha valt att inte heller här ta ut svängarna helt.

Trots smärre konstruktionsdefekter bjuder de De siamesiska kusinerna ändå på en trevlig lässtund i höstmörkret. Boken är varm och efterlämnar en god eftersmak. Förlagets definition av en finlandssvensk feel good-roman håller, men så mycket mer skall man heller inte förvänta sig av boken.

CAMILLA LINDBERG

camilla.lindberg@vastranyland.fi

Publicerad 01.09.2010 19:21

Kommentarer

Kommentarerna förhandsgranskas av Västra Nylands redaktion. De syns inte genast. Kommentarer publiceras endast med skribentens namn, signaturer godkänns inte. E-postadressen syns inte i kommentaren.