Livet som dramatisk båge
Per-Erik Lönnfors yrkesbakgrund placerar honom i det finlandssvenska etablissemangets inre korridorer, men han tar avstånd och håller ett granskande utanförperspektiv.Författare: Per-Erik Lönnfors
Förlag: Söderströms
Den tredje delen av hans memoarer, Vändpunkter, har undertiteln Mitt liv som drama. Lönnfors hittar ny inspiration efter pensioneringen i en kurs i dramatiskt skrivande, och det ger impulsen till memoarerna.
Men småningom kommer han också underfund med den dramatiska strukturen i sitt eget liv, med bågar, vändpunkter och slutligen insiktens katharsis.
Dramaförfattandet kulminerar under en sommarvecka på Cypern när han tillsammans med Svenska teaterns chef Johan Storgård arbetar fram manuskriptet till pjäsen om Mannerheim till spelbar text – en episod som inte saknar komiska inslag.
Skarpsynt
Lönnfors skildrar den finlandssvenska teatervärlden med samma skarpsyn som han ägnar utrikesförvaltningen och medierna. Hans porträtteringskonst är inte snäll, men han förfaller inte heller till infamiteter, även om de som fastnar under luppen nog kanske känner sig en aning avklädda – i bildlig mening, givetvis.
Och det finns få spår av bitterhet i skildringen, oförrätterna har förvandlats till nostalgi, ”ett grekiskt ord som också betyder läkta sår.”
Det är fortfarande Hufvudstadsbladet som utgör navet i Lönnfors berättelse. Den förra memoardelen slutade när han tillträdde som vd, senare trappade han ner – eller upp – till biträdande chefredaktör, med ambition att efterträda Jan-Magnus Jansson på chefredaktörsposten.
Åter till Mannerheimvägen
Åren på Hbl skildrade han initierat i boken Mannerheimvägen 18, hans avslöjanden av den ekonomiska valhänthet som präglade skötseln av en av de finlandssvenska kronjuvelerna väckte stor uppmärksamhet, likaså hans initierade redogörelse för intrigspelet i tidningens korridorer.
I Vändpunkter gör han en kompletterande rekapitulering av turerna kring boken.
Boken gavs ut på Söderströms, vars styrelse förde en lång diskussion om det lämpliga i att publicera den. Utgivningen beslöts till slut med rösterna 6 mot 1, nejet kom från Stockmanns dåvarande vd Henrik Gestrin, som i egenskap av Konstsamfundets representant röstade nej.
Bästsäljare
Lönnfors noterar att boken blev en bästsäljare, hälften av exemplaren såldes i Akademiska bokhandeln ”därmed fick Stockmannchefen Henrik Gestrin ett litet pekuniärt plåster på såren.”
Boken är späckad med liknande iakttagelser.
Per-Erik Lönnfors sista hopp att få bli chefredaktör för Hbl släcktes när överraskningsnamnet Håkan Hellberg efterrädde Jan-Magnus Jansson. Hellberg lanserades av den som Lönnfors uppfattar som sin främsta antagonist, Lars Rönn, som kanske fick idén av Pär Stenbäck, som i sin tur hade egna ambitioner att förvalta.
I motsats till många av de intriger som Lönnfors återger förser han den här historien med en reservation, ”det finns en teori.”
Memoarförfattarens journalistiska källkritik fungerar.
Som chefredaktör och vd för Finska notisbyrån tillämpade Lönnfors en lättjefull ledarstil, exemplifierad av att han under de tre viktigaste nyhetshändelserna under sin tid inte avbröt sin nattsömn för att leda nyhetsarbetet, trots att han naturligtvis blev väckt och informerad. Det gällde Palmemordet, det misslyckade kuppförsöket i Moskva och Estoniaolyckan.
En historia kring Palmemordet når först nu offentligheten: dåvarande utrikesministern Paavo Väyrynen gav en yrvaken kommentar där han sade att ett statsministermord inte hade kunnat inträffa i Finland eftersom ”vi har så få invandrare.”
Journalisten hajade till och ringde upp på nytt och frågade om utrikesministern verkligen menade vad han hade sagt. Väyrynen tog genast tillbaka yttrandet, och sade någonting mera passande.
Chefredaktör Lönnfors sanktionerade följande dag beslutet att inte utnyttja en sömndrucken ministers första kommentar till en händelse vars fulla vidd han knappast hade hunnit inse.
Episoden vittnar om gott omdöme hos både reporter och chef.
Vemodigt
Memoarerna slutar med ett vemodigt ackord, Per-Erik Lönnfors hustru Pearl avled i november 2008, de hade då varit gifta i 46 år.
Den sista sommaren kunde de tillsammans med ett barnbarn besöka Barcelona, där memoarförfattaren joggade längs stranden medan hustrun solade. En impuls fick honom att se sig om, hans fotspår var utplånade.
Det är en vacker och mångtydig slutvinjett, en vandring har avslutats, men spåren finns ju ändå kvar fastän de kanske inte syns.
John-Erik Jansén
john-erik.jansen@vastranyland.fi
Publicerad 24.04.2010 21:18
Kommentarer
Kommentarerna förhandsgranskas av Västra Nylands redaktion. De syns inte genast. Kommentarer publiceras endast med skribentens namn, signaturer godkänns inte. E-postadressen syns inte i kommentaren.
Kommentarer med Disqus
