
Skådespelare under mikroskopet. Från vänster Peter Ahlqvist, Andrea Björkholm, Iida Kuningas, Christoffer Strandberg. FOTO: NIKLAS SANDSTRÖM
Intimitetens anatomi
När Scener ur ett äktenskap ursprungligen sändes på svensk TV var det enligt den urbana legenden helt folktomt på Stockholms gator till stor förvåning för stadens turister. 3,5 miljoner tittare, eller halva Sveriges befolkning, bänkade sig framför TV-apparaten under sex kvällar 1973.Pjäs: Scener ur ett äktenskap av Ingmar Bergman
Regi: Marcus Groth
Scenografi: Carine Ravaud
Dräkter: Pia Honkaharju
Ljusdesign: Jukka Kolimaa
Ljudteknik: Uoti Huotari
Video: Barbaros Gokdemir
Regiassistent: Sofia Molin
På scenen: Peter Ahlqvist, Andrea Björkholm, Kajsa Ek, Nils Granberg, Wilhelm Grotenfelt,Jussi Järvinen, Petter Kevin, Julia Korander, Iida Kuningas, Kira-Emmi Pohtokari,Matti Raita, Tinja Sabel, Sara-Marie Soulié, Christoffer Strandberg
Tid: Premiär 20.10
Plats: Teaterhögskolan, Helsingfors
Det var en succé utan like, och ett tecken på hur nära tidens vibrerande nerv Ingmar Bergman låg just då.
Skilsmässoboomen hade just börjat i Sverige till följd av lagändringar och Scener ur ett äktenskap lär ska ha lett till en märkbar statistiktopp i hela Skandinavien. Familjerådgivningen blev nerringd efter varje avsnitt då tusentals par ville diskutera sina äktenskapliga problem.
Sådan är effekten av att träffa rätt i sin tid, men sådant som träffar alltför rätt brukar också åldras snabbt. Så inte i det här fallet. Visst känns det kanske lite fånigt med borgerliga par som dricker konjak stup i kvarten och diskuterar Ibsen i bilen; som har osynliga barn och städerskor och sekreterare och kallas saker som ”docenten”. Men Bergmans text har blivit något annat under de nästan 40 år som passerat. Den har blivit just Ibsen eller Strindberg, En 70-talets Fröken Julie som lever just för att den ”tidsandan” till trots behandlar eviga och odödligt mänskliga öden. Detta blir klart i Teaterhögskolans kongeniala uppsättning av dramat.
Under mikroskop
Produktionen är en del av teaterstuderandenas kandidatexamen, något som ställer sina krav på pjäsval och rollfördelning. Det här problemet har av Marcus Groth förvandlats till en självklar fördel då han valt en pjäs med endast två roller (förutom i de inledande scenerna där tre biroller förekommer) och delat upp rollerna på sina 14 skådespelare.
Vid varje scenbyte får vi alltså en ny Johan och en ny Marianne i ständigt nya konstellationer och i takt med att det på ytan så perfekta äktenskapet imploderar får åskådarna därmed följa två personers öden som är splittrade och mångfaldigade men samtidigt hejgjutna och konsekventa.
En annan fördel med den här uppdelningen är att Groth kan hålla intensiteten uppe på samma sätt som i en film. Groth ”klipper” mellan scenerna utan förflyttningar – från sovrummet till toaletten, från bilen till vardagsrummet osv. – och ibland låter han t.o.m. scenerna överlappa varandra. Det finns inga transporsträckor, utan precis som i Bergmans original är fokus riktad på de två människorna som krälar som maskar under forskarens mikroskop.
Akvariekärlek
Som åskådare slås man ständigt av hur fantastiskt bra den här texten är. Det är tre timmar oavbruten dialog men det sägs inte ett onödigt ord. Det är klart – riktiga människors gräl är knappast så fyllda med lysande analyser, bitande sarkasmer och blixtsnabba repliker. Men så är det här också ett par som fungerar som någonslags idékonstruktion – de är ”urparet”. Det är därför som alla som levat i ett parförhållande säkert kan känna igen sig i Johan och Marianne.
Carine Ravauds avskalade scenografi förtjänar en eloge. Studio 4 där föreställningen sätts upp, är ett litet fyrkantigt rum som säkert är en utmaning för scenografen. Publiken får plats på små läktare längs rummets väggar och på golvet i hörnen, scenen finns mitt i rummet. Den akvarie- eller mikroskopeffekt som i TV-serien uppnås genom extrema närbilder skapas här genom det fysiskt begränsade rummet och det faktum att skådespelarna på alla sidor är omringade av publik.
Scener ur ett äktenskap är en pjäs som sätter skådespelarna i centrum. De kan i viss mån fly in i textmassorna, men är ändå utelämnade åt sig själv och sin motspelare. Marcus Groth låter sina adepter vara personliga, tolka och uttrycka enligt hur de själva upplever sina roller. Vi får alltså se mycket olika versioner av Johan och Marianne. Replikerna får olika färg beroende på skådespelarens tolkning och uttryck: ibland är det komiskt, ibland ironiskt; ibland lågmält, ibland hyperaktivt.
Trots det här – eller just därför – känns det ändå helgjutet; man betvivlar inte för en sekund att det är samma Johan och Marianne genom hela pjäsen. En kvalitetsstämpel för Marcus Groth och hela hans ensemble redan det.
MARTIN WELANDER
vnred@vastranyland.fi
Publicerad 21.10.2010 20:50
Kommentarer
Kommentarerna förhandsgranskas av Västra Nylands redaktion. De syns inte genast. Kommentarer publiceras endast med skribentens namn, signaturer godkänns inte. E-postadressen syns inte i kommentaren.
Kommentarer med Disqus











