• Prenumerera
• Annonsera
• Redaktionen
• Tipsa oss!

Ingen mänsklig kraft kan förbjuda kärleken att spira och växa. På ÅST-scenen Maria Ahlroth som Anne Frank och hennes lekkamrat Peter gestaltad av Samuel Karlsson. FOTO: Yehia Eweis

En levande flicka bakom judestjärnan

Exponeringen av sig själv och den egna dagboken är en företeelse som huvudpersonen Anne Frank själv med stor sannolikhet inte skulle ha någonting att invända mot, allra minst den Anne som figurerar i ÅST:s uppsättning.

Genom Maria Ahlroths helgjutna och kvalitativt jämna rollgestaltning framställs hon som en alltigenom impulsiv, utagerande och målmedveten tonåring som drömmer om att en dag bli fri, självständig och världsberömd.

Puppa till fjäril

Under pjäsens gång anar man en pågående metamorfos som förvandlar fröken ”Habbel Babbel”, en ifrågasättande och normbrytande tonåring till en aningen mera mogen och balanserad kvinna där vårens första spirande känslor gentemot det motsatta könet börjar ta gestalt.

Känslorna riktas mot den unge mannen Peter van Pels (van Daan), i pjäsen förtjänstfullt gestaltad av Samppe Karlsson som gömmer sig på samma vind tillsammans med sin expansiva och dominerade moder (Janina Berman) och den snikne och mer återhållsamma fadern (Lasse Fagerström). Även Peter genomgår en viss förvandling från att vara en tafatt och undergiven pojke till en man med nya överraskande känslor för bråkstaken Anne.

Hormoner och tonår

I pjäsen förekommer en del inslag som delvis ter sig orealistiska med tanke på den rådande situationen på 1940-talet, men som i dagens ljus känns desto mer autentiska när det gäller parförhållanden och uppträdanden gentemot vuxna.

I pjäsen framställs en Anne som kämpar med mindervärdeskomplex gentemot sin bleka och tystlåtna systern Margot (Maria Lindeman) som genom sin medgörlighet hyser de vuxnas respekt. Därtill finns alla de skuldkänslor som uppträdandena i det komplicerade förhållandet till den blida mamman (Monica Nyman) frammanar. Förhållandet till fadern Otto Frank (Bror Österlund) är mindre komplicerat, medan nykomlingen i kollektivet, tandläkaren och enstöringen Herr Dussel (Jerry Wahlforss) väcker Annes irritation.

Inga överraskningar

Med den här bakgrunden som gäller Anne Franks liv och familj (se artikeln invid) går man på Åbo svenska teater in för att än en gång skildra de för många redan välbekanta händelserna om två judiska familjer och en man som gömmer sig på en vindsvåning i två år för att undslippa nazisterna. Igenkänningsfaktorn är därför hög, i synnerhet för dem som läst boken och risken för ett slitet koncept kan i ett sådant här fall alltid föreligga.

Samtidigt kan man inte kan rucka på den ursprungliga berättelsen allt för mycket utan att förlora det dokumentära och historiska värdet av ett ögonvittnes upplevelser. Det är en avskyvärd tid i mänsklighetens historia som oavsett vad ”revisionisterna” hävdar inte får falla i glömska.

Det är alltså ett ambivalent utgångsläge, där man den här gången valt att följa ett traditionellt grepp som bjuder på förvånansvärt få överraskningar, nytolkningar eller nya regimässiga grepp.

Levande mikrovärld

Kanske överraskar i sådana fall det förhållandevis uppsluppna och humoristiska greppet, där man som besökare får komplettera helheten med andra källor och upplevelser från den egna minnesbanken, för att helheten inte skall tendera att bli väl teatralisk och roande. Det betyder inte att uppsättningen inte innehåller också tragiska inslag, tvärtom så synliggör den många sociologiska företeelser, inte minst de primitiva reaktioner som uppstår i ett kollektiv när människans grundbehov inte fylls.

Gestalterna i denna intima mikrovärld hinner bli väldigt levande, och när insikten om personernas öde drabbar är det ofattbart smärtsamt, också 65 år senare, att tvingas inse att man själv är en del av den mänsklighet som besitter en sådan förmåga till satanisk ondska och förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna.

Hur var detta möjligt frågar man sig ännu en gång? I den judiska historiens hav gömmer sig de facto miljontals motsvarande och ännu grymmare öden.

Goda karikatyrer

Pjäsen känns i vissa avseenden onödigt utdragen, men det kompenserades av huvudpersonerns förmåga att i livfulla monologer och drivna dialoger hålla ångan uppe i de två timmar och fyrtio minuter som pjäsen faktiskt varade. Uppsättningen utgår också i övrigt helt och håller från huvudpersonens perspektiv.

De övriga personerna på scenen gestaltas utifrån den karikerade bild som den 13-åriga författaren själv gör av sina medspelare i sin dagbok. I den bemärkelsen lyckas samtliga skådespelare mycket väl i sin uppgift att framställa och måla upp de vitt skilda karaktärerna. Däremot får man veta väldigt lite om deras egna personliga känslor, tankar och upplevelser som den unga tösen inte uppfattat i sin pupertetsutveckling och ungdomliga framåtanda.

Kommentarer

Kommentarerna förhandsgranskas av Västra Nylands redaktion. De syns inte genast. Kommentarer publiceras endast med skribentens namn, signaturer godkänns inte. E-postadressen syns inte i kommentaren.