Dan Idman stod för en stor del av roligheterna på onsdagens premiärkväll på Tryckeriteatern, här tillsammans med Kim Snygg och Tapio Laasonen. FOTO: JAN LINDROOS

Bland ostron och champagne

Revyer och farser avlöser varandra i regionen. Knappt är Karisrevyn förbi innan det är dags för att igen spänna magmusklerna när en grupp välkända västnyländska skådespelare äntrar scenen. Den här gången är det den ytterst välskrivna farsen Hotelliggaren av den kända brittiske Ray Cooney som visas.

TEATER

Pjäs: Hotelliggaren
Regissör: Tapio Laasonen
Plats: Tryckeriteatern

Är det då roligt på Tryckis? Nå, visst är det. Man kanske inte skrattar varje minut under föreställningen som med pausen inberäknat faktiskt varar hela tre timmar, men efterhand som invecklingarna stegrar sig duggar skrattsalvorna allt tätare i salongen. Den är premiärkvällen till ära trots allt bara halvfull.

Farsen bygger som bekant på det traditionella dörrspringet som i det här fallet blir extra tilltaget. Handlingen utspelar sig på ett hotell där det finns gott om dörrar som leder skådespelarna in i fel rum, fel badrum och naturligtvis också fel sängar. Mycket av pjäsen anspelar på sex, men stannar härvid.

Bekanta västnylänningar

I centrum står en vänsterprasslande brittisk minister (Tapio Laasonen) som ger sin menlöse manlige sekreterare (Dan Idman) i uppdrag att underhålla sin förföriska och kärlekskranka hustru (Anna Idman) under de timmar han har för avsikt att sysselsätta sig med sin vackra älskarinna (Miso Turtiainen).

Invecklingarna, lögnerna och missförstånden förstärks ytterligare när en påträngande kinesisk servitör (Jan Karell), en misstänksam hotelldirektör (Kim Snygg) och politikerkollegan (Vonne Valtonen) oförskyllt hamnar in i det fabulösa händelseförloppet. Till slut anländer också älskarinnans man på kryckor (Janne Gustafsson).

Mer variation

Serveringsvagnar med champagne och annan afrodisiaka rullar ut och in. Replikerna duggar tätt, till och med så tätt att sufflörens insats är betydande ännu under kvällen, men det stör ändå inte helheten nämnvärt. Skådespelarna, inte minst de manliga bjuder friskt på sig själva, det är mycket hud och lättklädda kroppar, och i vissa fall tenderar skådespelarna att ha minst lika roligt som publiken.

Tempot är genomgående hyfsat, även om vissa upptrappningsavsnitt känns onödigt utdragna och tama. Trots att det ständigt händer någonting på scenen, hade det också varit önskvärt med lite mera variation, kanske redan i form av andra effekter i fråga om ljud eller ljus, eftersom dekoren och rekvisitan annars är avskalad.

Paret Idman i farten

Det är utan tvivel Dan Idmans utagerande tolkning av den tafatta, feminina och gällande kvinnor totalt oerfarne George Pigden som ger farsen den energi den har. Han är fenomenal i sin förmåga att med röstlägen, mimik och kroppsspråk hålla tempot uppe. God draghjälp får han av Anna Idman som också hon bjuder på en övertygande, om än mer balanserad uppvisning av sin rollfigur. De övriga skådespelarna kompletterar väl helheten.

Det är de allmänmänskliga inslagen med hög igenkänningsfaktor som gör att farsen ännu håller någorlunda. Hotelliggaren driver långt med homosexualitet, och det kan tänkas att just den fokuseringen blir mindre träffande i dag än när pjäsen skrevs, i synnerhet för den yngre generationen.

Tidens tand tär

Samhällsförändringarna accelererar nu med en snabbare takt än någonsin och världsomvälvande saker möter oss dagligen. Kommer det att avspegla sig allt tydligare på de gamla farsklassikerna och efterhand göra dem mindre gångbara?

I publiken sitter Stefan Elf som själv var en av huvudrollsinnehavarna år 1994 när Hotelliggaren spelades på Bygdegården i Tenala. I dag synar han uppsättningen också ur den synvinkeln.

– De element som alltid håller är de universella och dem där publiken kan känna igen sig själv.

Han ger som exempel lögner som läggs till lögner. Varje person i publiken vet exakt hur obehagligt det känns att bli ertappad med ett lögnaktigt påstående vilket kan föranleda en lögnspiral. Publiken skruvar besvärat på sig. Tidens tand nöter alltså inte på de grundläggande etiska aspekterna, det som benämns samvetets röst, även om politiken, värderingar och attityder i samhället förändras.

CAMILLA LINDBERG

camilla.lindberg@vastranyland.fi

Publicerad 11.03.2010 17:47

Kommentarer

Kommentarerna förhandsgranskas av Västra Nylands redaktion. De syns inte genast. Kommentarer publiceras endast med skribentens namn, signaturer godkänns inte. E-postadressen syns inte i kommentaren.