Barkborrens slingrande gångar

Allt man gjort för att frigöra sig från sin mamma ordnar sig i ett mönster kring henne, konstaterar litteraturredaktören Pia Ingström i sin bok ”Inte utan min mamma”, som har underrubriken ”Böcker, Beckis, Istanbul och Karelen.”

böcker

Bok: Inte utan min mamma
Författare: Pia Ingström
Förlag: Schildts/Norstedts 2010, 206 s.

Pia Ingström vill inte tala om sin bildningsgång, utan liknar vägen till det hon blivit vid de slingrande gångar som barkborrens larver gör i virke när de gräver sig ut ur de kammare där deras mamma lagt dem som ägg. Slingrar gör det också, i huvudsak kring författaren själv och allt det hon ser som viktigt i sitt liv, utom barnen och Miki, som läsaren kanske förutsätts veta att är Michel Ekman.

”Inte utan min mamma” låter som en parafras på Betty Mahmoodys bestseller ”Inte utan min dotter”, men Ingströms försök att hålla fast vid sin mamma efter hennes död har knappast något alls gemensamt med Mahmoodys bok. Om mamma Vuokko får läsaren de facto veta rätt litet, utom att hon hade social talang, visuell konstnärlighet och var äldsta barnet i en karelsk familj, som ideligen flyttade, men inte evakuerades. Ibland får läsaren ta del av korta utdrag ur mamma Vuokkos dagböcker.

Om relationen mellan mor och dotter, såsom den fungerade så länge modern levde, får man inte heller veta just någonting alls, utom att Pia Ingström tyckte att mamman inte riktigt förstod henne och att hon själv kunde vara snäsig och ansåg sig vara smartare än sin mor. Pappa Ingström är, förstås, ännu mera perifer. Kanske försvann han helt ur sina döttrars liv efter skilsmässan från mamman?

Grundlig redovisning

Titeln finner jag missvisande, den håller inte vad den lovar. Däremot går Pia Ingström i sitt minnesarbete i bokens första del ”Jag själv” grundligt igenom sin barn- och ungdomsläsning, Kulla-Gulla och Anne på Grönkulla, vilka jag i min ungdom fann förljugna. De följdes bl.a. av Sylvia Plath och Hanna Green.

Intresset för mentalsjukdom och litteratur via det som på 70-talet kallades grupparbete, som Ingström nu kallar psykoterapeutisk Tupperware, förde henne till Beckomberga mentalsjukhus (Beckis) som vårdbiträde i ett par somrar i början av 80-talet. Huvudsyftet var ändå att tjäna pengar.

Arbetet på Beckomberga, där det utom av avföring luktade ruttnande kött, och livet i Stockholm kan man förstå att var en genomgripande erfarenhet. Beskrivningen av Beckis blir ändå lite väl långrandig. Trots att hon skriver att Beckis är en mental plats som är omöjlig att dela med dem som aldrig varit där fyller hon sida upp och sida ner med citat ur sina dagböcker och allmänt förklarande om mentalvården och särskilt dess brister.

Vistelsen i Istanbul i det juntastyrda Turkiet, där Ingström var som stipendiat för att lära sig turkiska, var inte mindre omvälvande än Beckis. Eftersom hon också där var mera intresserad av att analysera sina egna känslor och problem än av omgivningen och kulturen, ses den här staden mindre via dagböckerna än via andra författares beskrivningar. Påläst var hon inte heller, av rädsla för att det kunde ha stört den genuina upplevelsen. Ändå är kapitlet om Istanbul det mest läsvärda, livfullt och humoristiskt.

Karelare på klassresa

Bokens andra avsnitt, ”Min mamma”, omfångsmässigt bara en tredjedel, innehåller nästan enbart intervjuer med Pia Ingströms mammas tre yngre bröder, som alla beskriver sin väg från fattigdom till rätt välbeställda och framgångsrik män. De ger viktiga inblickar i sina uppväxtvillkor, miljö och familj, vilka indirekt belyser också Ingströms mammas.

Ingen av bröderna har ändå något väsentligt eller ens oväsentligt att säga om sin äldsta och enda syster. Kanske de inte ens ombads göra det? Morbröderna får ändå Pia Ingström att tänka på sig själv inte bara som finlandssvensk utan också som karelare.

”Inte utan min mamma” har säkert varit ett viktigt minnesarbete för bokens författare, ett ambitiöst projekt, kanske för ambitiöst i sin avsikt att placera in allt i sin kulturella och riktiga tidsmässiga sfär. Intellektualiserandet och förklaringarna kunde gärna ha varvats med enstaka gestaltande scener, särskilt ur livet tillsammans med (den ensamförsörjande?) mamman, liksom med mera spontana hågkomster.

Att någon karakteriseras som butchig i sitt sätt säger mig inte mycket. Inte heller begriper jag genast vad det innbär att ”bonda över de kvinkande blinda djuren en lång stund.” Vad värre är, trots flera genomläsningar får jag inte syn på mönstret kring mamman, men det var kanske inte meningen att läsaren skulle få det?.

MARY-ANN BÄCKSBACKA

vnred@vastranyland.fi

Publicerad 10.03.2010 20:22

Kommentarer

Kommentarerna förhandsgranskas av Västra Nylands redaktion. De syns inte genast. Kommentarer publiceras endast med skribentens namn, signaturer godkänns inte. E-postadressen syns inte i kommentaren.