I sommar kan några av Miina Äkkijyrkkäs, här med Filip Linder, plåtkor, gjorda av bilplåtar, beses i slottsparken. FOTO: NINA AHTOLA

Äkkijyrkkäs kor charmar i Svartå slott

Vi är vana vid en mera klassisk stil i Svartå slott och den förnäma slottsparken, men nu visar Filip och Christine Linder ett fördomsfritt grepp med att bjuda in kofokuserade konstnären Miina Äkkijyrkkä.

– Min far har alltid tyckt om Miina Äkkijyrkkäs arbeten – och jag tycker också om dem, säger Filip Linder som tillsammans med sin hustru Christine Linder numera håller i trådarna för verksamheten i slottet.

I sommar kan några av hennes plåtkor, gjorda av bilplåtar, beses i slottsparken. Inomhus öppnades i går en utställning bestående av grafik med komotiv.

– Det är en fin kontrast. Också den vita stenbyggnaden är som ett stadshus, det har en urban prägel precis som plåtkorna, säger Linder.

Psalm och päls

Och Miina Äkkijyrkkä själv bjöd på just så mycket färg som medierna är vana att vänta sig av henne. Iklädd fotsida päls – "jag är lite frusen av mig" – drog hon sig varken för att föreslå att journalisterna och slottsherren skulle stämma upp i en psalm med henne eller att hålla en liten predikan om politik och pengar.

Psalmen sjöng hon solo med en hög men hes altstämma och förkunnade därefter att allting som händer oss är i Guds hand, medan Filip Linder förklarade att han är bättre på snapsvisor än psalmer.

– Det behövs sånger av olika slag, svarade Miina Äkkijyrkkä i plötslig diplomati.

Före det hade hon också talat varmt för att slotts - och herrgårdsmiljöer bevaras och lever vidare, allt i mångfaldens namn. Andemening i resonemanget var att det behövs traditionslandskap av alla olika slag att berätta oss om vårt ursprung.

Några poäng

Konstnärerna själva har inte alltid haft det så lätt inom högkulturen, påpekade hon och hänvisade till ett radioprogram om Franz Schubert som dog utblottad och hemlös blott 31 år gammal.

– Det finns mycket kontraster i konstens värld. Men konst är viktigt – utan konst kan vi inte leva. Herrgårdar och slott kan vi däremot leva utan, men de är viktiga ändå. Det är andan i dem som är viktig.

Det är nu omkring ett år sedan Miina Äkkijyrkkä och hennes boskap av östfinsk lantras, även kallad "kyyttö", måste flytta bort från Skata gård som ägs av Helsingfors stad. I dag finns korna i Åboland, säger hon.

Inre bilden suddas ut

Men att inte se korna varje dag gör att den inre bilden av korna sakta försvinner och suddas ut.

– Det är inte det samma längre när jag inte kan gå till dem på morgonen i pyjamas. För att kunna måla kor behöver man ha dem omkring sig 24 timmar i dygnet.

Mycket av hennes skulpturer och det metall- och bilskrot hon bygger dem av finns kvar på Skata gård.

– Det är inte så lätt att transportera. Nu har jag kommit på att det här med grafik är behändigt. Det är bara att rulla ihop dem när de ska forslas någonstans.

Kontraster

Om Filip Linder lyfter fram mötet mellan det urbana och rurala, så lyfter Äkkijyrkkä fram mötet mellan det manliga och kvinnliga. Traditionellt har det funnits något kvinnligt omvårdande i koskötandet- och mjölkandet, men sedan uppfanns männens heliga ko bilen. Miina Äkkijyrkkä säger sig förena de här kvaliteterna i skulpturerna som är gjorda av bilplåtar.

Skulpturerna, som intill motorfarleder och liknande platser kan vara fina, framstår i Svartå slottspark mest som fyndiga blickfång. Däremot är de grafiska bilderna i utställningen inomhus själfulla och skickliga skisser av hennes kära kor. Bilderna berättar att Miina Äkkijyrkkä är mera än en färggrann mediafavorit.

MARIT LUNDSTRÖM

marit.lundstrom@vastranyland.fi

Publicerad 23.05.2011 16:56

Kommentarer

Kommentarerna förhandsgranskas av Västra Nylands redaktion. De syns inte genast. Kommentarer publiceras endast med skribentens namn, signaturer godkänns inte. E-postadressen syns inte i kommentaren.