Schjerfbecks storhet
”Ett porträtt av Schjerfbecks inre styrka och begåvning”Det kommande Schjerfbeck-konstverket i Skepparträdgården i Ekenäs fortsätter att engagera. Bra så.
Den här gången har debatten hakat upp sig på Schjerfbecks fysiska dilemma. Var och en må tolka verket enligt egna personliga preferenser. Bildkonst har ofta många bottnar. Den egna fantasin ges fritt spelrum. I detta ligger en av bildkonstens stimulerande gåtor.
Jag vill kort försöka formulera min syn på det aktuella verket. Jag ser det som en finstämd dialog mellan två storartade kvinnliga konstnärer. Den ena avliden och den andra fullt produktiv. Ett samtal över tiden med bildkonsten som gemensamt språk. Dolvens miljökonstverk är en visuell helhet där klockan ligger centralt i mitten och ger den ostämda nyans, som så väl blir ett porträtt av Schjerfbecks inre styrka och begåvning i en oförstående omgivning.
En vacker klocka med en vacker klang i en vacker park i en vacker stad. Men en aning ostämd. På sin tid var Helene Schjerfbeck en udda figur. I dag ser vi hennes storhet. Det är ett öde som drabbar många konstnärer.
Olika debattörer tror sig veta vad Schjerfbeck hade tyckt om Dolvens verk. De hoppar i för stora skor. Finlands kanske främsta Schjerfbeck-kännare, Leena Ahtola-Moorhouse, satt med i den enhälliga juryn som valde verket. På debatten för två veckor sedan konstaterade hon att Dolvens verk håller världsklass. Det noterade inte Västis.
Ahtola-Moorhouse har som amanuens på statens konstmuseum fördjupat sig i Helene Schjerfbeck både som människa och som konstnär. Hon vet vad hon talar om. Det gäller inte alla.
Peter Heinström
Publicerad 07.09.2010 17:33
