Om kvinnofridskränkning
”Insatser för att bekämpa mäns våld mot kvinnor måste göras på bred front”Mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt samhälleligt problem som enligt FN och WHO utgör ett hot mot hälsa och välbefinnande samt mot demokratiska rättigheter för kvinnor och flickor i hela världen. År 1993 antog FN en deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor. Våld mot kvinnor är en kränkning av den kroppsliga integriteten och kvinnors grundläggande friheter och rättigheter.
Våldet är en brottslig handling. WHO beräknar att en tredjedel av världens kvinnor och flickor någon gång eller flere gånger utsatts för våld eller våldtäkt. De kvinnor som utsatts för våld eller levt i en misshandelsrelation eller utsatts för sexuellt våld eller hot kommer förr eller senare till vård på grund av multitraumata, dvs de är såväl psykiskt som fysiskt samt rättsligt och socialt skadade.
Förövaren är oftast en anhörig och kvinnan är känslomässigt och ekonomiskt bunden till honom. Tendensiöst är att våldsutsatta kvinnor blir osynliggjorda och genom detta får de undermåligt omhändertagande. Att bli osynliggjord är också att bli kränkt.
I Sverige har sedan 2000 använts benämningen grov fridskränkning på de vålds- frids- eller sexualbrott som består av upprepad kränkning av en närstående person eller tidigare närstående person. Om brottet begås av en man mot en kvinna han är eller varit sammanboende med under äktenskapsliknande former betecknas brottet som grov kvinnofridskränkning.
Syftet med lagstiftningen, kvinnofridslag och kvinnofridskränkning, som stiftades 1998 har varit att minska våldet mot kvinnor och ta hand om fall av systematisk kränkning som kan omfatta flera handlingar ex. misshandel, ofredande, hemfridsbrott och sexuellt tvång. Åklagarna kan därför med större precision föra åtal till domstol under allmänt åtal.
Det är inte heller längre möjligt för de kvinnor som gjort anmälan att ta tillbaka ärendet vilket tidigare var rätt så vanligt. Straffpåföljden för grov kvinnofridskränkning kan vara fängelse i lägst sex månader och högst sex år.
I vårt land saknas en motsvarande lagstiftning på området. Insatser för att bekämpa mäns våld mot kvinnor måste göras på bred front såväl från ett rättsligt, socialt, ekonomiskt och hälsobefrämjande perspektiv som även jämställdhetsperspektiv. Staten och kommunerna skall ansvara för att tillgodose de våldsutsattas behov. De frivilliga organisationernas verksamhet är helt ovärderlig men dessa skall inte pådyvlas det ansvar som staten bör ta. Långt ifrån alla kommuner har möjlighet att erbjuda fullgott stöd ex skyddat boende.
Skyddshemsverksamheten bör med det snaraste bli en statlig verksamhetsform. Andra åtgärder är ett utökat stödsystem, ett aktivt och förebyggande arbete, mer kunskap om problematiken och effektivare åtgärder inom rättsväsendet. Även insatser för de som utövat våldet behövs. Ett fördjupat samarbete mellan alla aktörer vore nödvändigt för att uppnå goda resultat.
Helt avgörande för att åstadkomma förändring är kontinuerlig uppföljning och utvärdering. Detta kräver rejäl resurstilldelning vilket i sin tur implicerar förståelse bland ledande politiker för den problematiska situationen. I regeringens jämställdhetsprogram 2008–2011, i en uppföljningsrapport hösten 2009, noteras angående minskningen av det förödande våldet mot kvinnor att resurstilldelningen fortfarande är oroväckande knapp och att utvecklingsarbetet går långsamt framåt. Dags för skärpning!
Viveca Bäck
medlem i SFP:s jämställdhetsutskott
Publicerad 06.03.2010 20:33
