Felicia Grönholm hälsar på sin kompis Sofie Ekegren på Wilhelmsdal café. FOTO: BENJAMIN KNOPMAN

Känslofylld solnedgång

INGÅ Alla som är någon hänger där. Det är där man får det hetaste skvallret, det är där man träffar de sötaste flickorna. Det är där, på Ingå kommunhus snustorra gräsmatta, som traktens framtid chillar om sommaren.

”På min tid ville ingen hänga här, så jag tvingades alltid åka till Sjundeå.”

Mari Pesonen

Ingå är okänd mark för mig. Terra incognita. Här kan vad som helst hända. Det lönar sig att vara förberedd. Förberedelserna är halva striden, liksom.

Jag måste smälta in. Bli en av dom, en av kidsen – men det kan bli svårt. Sommarens festande har fått mig att åldras fem år, minst. Rynkor som inte fanns förut materialiserar sig så fort jag skrattar.

Men det fixar sig.

Halva geléburken i håret. På med en t-shirt från Intersports barnavdelning. Tårna in i lillsyrrans babyblå crocs.

Redo.

Action efter nio

Wilhelmsdal café. Uteserveringen är tom, sånär som på två brudar. Den ena röker cigg, smuttar på en kaffe. Fyller kroppen med konstgjord energi och glädje.

De heter Felicia Grönholm och Sofie Ekegren.

– Jag jobbar här, förklarar Sofie.

– Och jag hälsar på henne. Jag brukar göra det ibland, säger Felicia och drar ett djupt bloss.

Jag frågar var jag kan hitta bygdens hetaste inneställe för dem som vill vara utomhus.

– Det är kommunhusets gård, svarar Felicia blixtsnabbt.

Hon förklarar att alla caféer stänger redan klockan nio. Vill man ha action efter det är det gräsmattan utanför Heimo Hakala & co:s högkvarter som gäller. Eller restaurangen Tigris, för dem som har ålder. Där lär det ibland gå vilt till.

Kärlek och stora armar

Jag nickar. Antecknar. Spanar mot den mytomspunna gräsmattan, men den verkar tom.

Styr stegen mot Tigris.

Inne på Tigris är läget fortfarande lugnt. Faktum är att det är lugnare än lugnt – helt tydligt har festen inte riktigt hunnit komma igång ännu. Förutom mig finns här bara ett medelålders par som myser under ett parasoll. Dricker öl och delar livet med en blick. Jag försöker tjuvlyssna på vad de säger, men gubbrocken som strömmar ur högtalarna överröstar dem.

De ser hur som helst kära ut. Blir rörd. Också gamla duvor kan kuttra.

Plötsligt kliver en välbyggd man in i restaurangen. Med blicken rakt fram stegar han mot en spelmaskin. Trycker in några mynt.

Han har stora armar. Är sådana som han som bygger Finland. Jobbar säkert som smed, svetsare eller något annat testosteronpumpande yrke.

Kollar försiktigt på mina egna biceps. Nej, bedömer jag snabbt. Jag vågar inte gå och snacka med honom.

Under lövverket

20 gånger 30 meter. Så stor är den bruna gräsplätt där Ingåungdomen skrattar, gråter, spyr. Faller in i kärlek, faller ut ur kärlek. Där de lär sig hur det känns att vara människa.

Men kommunhusets omtalade gårdsplan är helt öde. Vad är detta? Fredag kväll, och ingen är här?

Då hör jag skratt. Spröda, klingande flickröster. Jag börjar smyga i riktning mot ljudet.

Och där sitter de, bakom en buske. Fem unga tjejer. En av dem har slående likheter med Paris Hilton, noterar jag i förbifarten.

Den pratsammaste av dem är Mari Pesonen. Hon är 22 år, och jobbar som frisör. Hon har precis korkat en tranbärslonkero, och njuter nu av hur arbetsveckans stress försvinner upp i atmosfären med kolsyrebubblorna.

– Vi satte oss under ett träd, eftersom här är skugga, förklarar hon och smuttar på sin sötsliskiga dryck.

Välgärningar och illdåd

Vi småpratar. Kisar mot solen. En svart man i tanktop kommer traskande, och slår sig ned bland oss. En stund senare får vi sällskap av en solglasögonprydd kille, iklädd en skjorta med Playboy bunny-tryck.

Jonas Torstensson, heter han. Och han är inte direkt någon svärmorsdröm.

– Det tog slut med flickvännen för en vecka sedan, säger han och öppnar en öl.

– Det var mitt fel, jag var otrogen med två brudar.

– Aj, samtidigt då, frågar någon.

– Nej. En på måndag, en på tisdag.

Jag nickar stumt. Vet inte vad jag ska säga. Sådana är de, förhållanden. Luriga. Gör konstiga saker med somliga. Förvandlar dem till monster. Fastän de annars är hur okej som helst.

Funderar på att ge Jonas en kram. En manlig, kraftig kram. Som visar att jag förstår, fastän jag aldrig själv skulle göra något liknande.

Vågar inte. Istället svär jag medlidsamt. Perkele.

Knark!

Torstensson förklarar att han är från Sjundeå. Men som svenskspråkig är det inte en plats man vill hänga på kvällstid. Därför kommer alla till Ingå. I Sjundeå röker ungdomarna bara gräs och är konstiga. Samma sak verkar gälla Kyrkslätt, men där kör de med starkare grejer. Torstensson berättar att han har sett en Kyrkslättstjej som var hög på ecstasy. Kändes olustigt.

– På min tid var det tvärtom, säger Mari Pesonen långsamt. Då ville ingen hänga här, så jag tvingades alltid åka till Sjundeå.

Jag sörplar i mig lite öl, som Jonas bjuder på. Spiller mellan bena. Bildas en stor, mörk fläck.

Tänk vad snabbt allting kan förändras.

Benjamin Knopman
benjamin.knopman@vastranyland.fi

Publicerad 24.07.2010 20:51

Kommentarer

Kommentarerna förhandsgranskas av Västra Nylands redaktion. De syns inte genast. Kommentarer publiceras endast med skribentens namn, signaturer godkänns inte. E-postadressen syns inte i kommentaren.