Jonny Öhman steker sig i skymningssolen. FOTO: BENJAMIN KNOPMAN

Hangös stränder i skymningen

HANGÖ En plats som badar i kvällssol. En plats där glassbollarna är gigantiska, där man kan avnjuta en romantisk picknick i avskildhet. De gyllene sandstränderna i Hangö lockar såväl ortsbor och långväga gäster, som atleter och livsnjutare.

”Glassbollarna är så stora här!”

Anna Eriksson

Rapet stiger ur min strupe. Den brödkebaben satt där den skulle. Nu är jag redo. En snabb blick på min trogne assistent och vapendragare, kulturkonnässören Jonny Öhman, övertygar mig om att också han är beredd att ta sig an Hangös solindränkta sandstränder.

Stora bollar

Första anhalten i vår jakt på ungdomens hetaste uteställen är Lejonmonumentet vid Regattastranden. Och vi har tur. Här stöter vi på en glad trio – en kille och två tjejer.

Filip Nyman, Sofie Råholm och Anna Eriksson. Så heter de. De har – på äkta finlandssvenskt manér – seglat hit från hemstaden Åbo.

– Hangö är en mysig plats. Här är så varmt, säger Sofie och smuttar på en cola.

– Glassbollarna är så stora här! utbrister Anna.

Jonny säger ingenting. Han känner sig inte alls bekväm på de sydliga breddgraderna. Föredrar Rovaniemis vindpinade vidder.

Jacob eller Edward?

Men Åbogänget. De njuter av livet, av solen. Först ska de chilla, sen ska de chilla lite till. Och sen ska de tugga i sig en bit mat. Och sedan – sedan är det dags för ett biobesök. Filmen de ska se är Eclipse, film nummer tre om den smärtsamt tafatta romansen mellan tonårstjejen Bella och vampyren Edward.

Anna hör till dem som avgudar Edwards bleka hy. Sofie, däremot. Hon väljer varulvshunken Jacob vilken dag som helst.

– Han var ful i ettan, då han hade långt hår, säger hon.

– Men nu är han snygg. Han är så brun!

– Vi har inte sett en endaste snygg kille här i Hangö, beklagar sig Anna.

– Ingen sådär überhet. Förutom ni, då.

Jag känner rodnaden stiga upp i ansiktet. Tecknar åt Jonny. Vi skyndar oss därifrån.

Klippans konung

En svettdroppe letar sig fram mellan de brunbrända magrutorna. Den stannar upp, faller, bildar en blöt fläck på det grå urberget. Hangöbon Rasmus Lindholm kisar mot solen. Ler.

Jag står där som ett fån. Känner mig klumpig, tjock. Hasplar fram en komplimang om hans välsvarvade lekamen.

– Jag tränar capoeira, förklarar han.

– Jag har gjort det i sex år nu. Tidigare bodde jag i Sverige, och där fanns goda träningsmöjligheter. Men då jag flyttade tillbaka hit blev det svårare att hitta klubbar.

För Rasmus är klipporna vid Regattastranden en plats att ta igen sig på. Här kan han lägga sig ned, sluta ögonen och låta kvällssolen smeka huden.

I mitt stilla sinne undrar jag vad Anna snackade om när hon sa att här inte finns heta killar.

Picknick i naturen

Casinoklipporna är öde. Så när som på två personer.

De vill bli lämnade i fred. Jag ser det på dem. Men ändå stegar vi fram till dem. Jonny sörplar på en gyllene long drink, jag putsar kameralinsen. Visslar på Lady Gagas Paparazzi.

De heter Katja Tuononen och Mika Roinonen. Turister, från Joensuu.

– Det här är en fridfull plats. Naturen i Hangö är vacker, säger Katja.

De har precis haft picknick. Nu myser de tillsammans. Jonny blickar över havet. Tänker på sin egen kärlek som finns där, någonstans. Bortom vågorna.

Vi går.

Koll på volley

Nu vill vi ha action. Vi är trötta på seglare, solbadare och kärlekskuttrande turturduvor. Vi vill ha fysisk aktivitet, svett.

Då ser vi dem. Volleybollsspelarna. En bit ifrån det risiga Regattahotellet har de spänt upp ett nät, och är nu mitt uppe i en intensiv match.

Jag tittar på Jonny. Jonny tittar på mig.

Plötsligt är vi där, bland dem.

Jag glider fram till en tjej vid namn Taru Gröning. Hennes fnissande vänner avslöjar att hon är den bästa spelaren av dem alla. Men själv är hon blygsam.

– Jag spelar bara för att ha kul. Jag gillar att hänga här. Vi är rätt ofta här och spelar.

Vi minglar en stund. Ser på några servar, snackar livet. Men själva vågar vi inte kasta oss in i spelet. Såväl Jonny som jag inser att vi skulle bli mosade, krossade och nedtryckta i sanden. För det här är riktiga strandlejon.

Sedan tar samtalsämnena slut. Dags att ge sig av.

Med sand mellan tårna vandrar vi tillbaka mot bilen. I magen puttrar kebaben.

BENJAMIN KNOPMAN
benjamin.knopman@vastranyland.fi

Publicerad 17.07.2010 21:13

Kommentarer

Kommentarerna förhandsgranskas av Västra Nylands redaktion. De syns inte genast. Kommentarer publiceras endast med skribentens namn, signaturer godkänns inte. E-postadressen syns inte i kommentaren.