Hatbrott

”Attacken mot Prideparaden i Helsingfors ser ut som ett typiskt hatbrott.”

Ett halvt dussin pizzerior i olika delar av landet har under knappt ett år utsatts för attentat och skadegörelser, i de allvarligaste fallen har förövarna kastat brandbomber i form av flaskor med brännbara vätskor. Den gemensamma nämnaren i de flesta fallen är att ägarna har utländsk bakgrund.

Polisöverdirektör Mikko Paatero sade i Helsingin Sanomat i början av veckan att polisen betraktar attackerna som isolerade händelser som ändå följer ett mönster. Polisen är allvarligt oroad för att våldet mot olika minoritetsgrupper blir grövre.

Han hoppas att straffen blir förhållandevis stränga och att samhället klart fördömer den här sortens kriminalitet.

I motsats till bland annat Sverige har Finland ingen lag om hatbrott, alltså brott som riktas mot människor som tillhör någon speciell grupp, och där just grupptillhörigheten är brottets motiv.

Polisen har ändå fört statistik över hatbrotten sedan 2009. Den vanligaste formen är att en grupp män i åldern 15–24 nattetid angriper någon med utländskt utseende som bara råkar komma i deras väg.

Attacken mot Prideparaden i Helsingfors ser ut som ett typiskt hatbrott. Att bränna ned ett matställe för att innehavaren är utlänning kan också uppfattas som hatbrott.

I ett läge där hatrelaterade brott ökar måste samhället reagera, det har Paatero helt rätt i.

Det krävs en skärpning av lagen, eftersom domstolarna mycket sällan betraktar rasistiska motiv som en försvårande omständighet, trots att det här redan i dag är möjligt. Men de finländska domstolarnas praxis verkar vara att använda den mildare delen av straffskalan.

Svårigheten med en hatbrottslag är att få den tillräckligt tydlig.

I Expressen skrev Sakine Madon här om dagen att den svenska hatbrottslagen, som har varit i kraft sedan 1992, ”förmodligen slår rekord i luddighet.”

Madon anser att ett brott är ett brott, oberoende av offrets hudfärg eller sexuella läggning, det är lika illa att hota en heterosexuell infödd svensk som att hota en muslimsk invandrare.

Och vad betyder det när polisen säger att ”misshandel av hatbrottskaraktär ska få förtur” i utredningsarbetet? Betyder det att ”vanlig” barnmisshandel eller kvinnomisshandel prioriteras ned?

De ovannämnda angreppen mot pizzeriorna ser alltså ut som hatbrott.

Men är det också hatbrott om en djurskyddsaktivist tänder eld på en pälsaffär för att visa sitt missnöje mot pälsdjursuppfödning?

Det är ett hatbrott, och alltså en försvårande omständighet om en man ger sig på första bästa person med utländskt utseende som han möter på gatan. Men är det mindre allvarligt om samma man misshandlar sin hustru?

Det juridiska finliret är en sak för sig. Det allvarliga är det som polisöverdirektören nu medger: att våldet mot utlänningar följer samma mönster som i andra länder, angreppen blir både vanligare och grövre.

Gårdagens nyheter om att den nazistiska Svenska Motståndsrörelsen har goda kontakter med likasinnade i Finland bekräftar farhågorna.

Vid den svenska organisationens manifestationer finns enligt Yles nyheter nästan alltid talare från motsvarande rörelse i Finland.

Medlemmar i den svenska nazistorganisationen har dömts för grova brott, mord, mordförsök och vapenbrott. Organisationen sägs vara särskilt inriktad på våld, och det något grumliga målet är att bilda en gemensam nordisk stat under samma ledare. Fienderna är föga överraskande homosexuella, judar och icke-vita.

Internet gör att de här virrhjärnorna enkelt kommer i kontakt med likasinnade var som helst i världen.

Kanske också med de ryska nynazisterna, som har organiserat regelrätta dödspatruller mot mörkhyade i storstäderna.

Attackerna mot utlänningar i Finland har kopplats ihop med att politiska partier med Sannfinländarna i spetsen trappar upp kritiken mot invandringspolitiken.

Något direkt samband finns knappast, men det är partiernas stora ansvar att vara mycket tydliga när det gäller att markera gränsen mellan legitim kritik mot invandrings- och utlänningspolitiken och främlingsfientlighet.

Det finns de som inte behöver höra mer än en halvkväden visa för att känna det som en uppmaning att göra något.

John-Erik Jansén
john-erik.jansen@vastranyland.fi

Publicerad 30.07.2010 20:27

Kommentarer

Kommentarerna förhandsgranskas av Västra Nylands redaktion. De syns inte genast. Kommentarer publiceras endast med skribentens namn, signaturer godkänns inte. E-postadressen syns inte i kommentaren.