Favoriten som höll

"I varje fall borde den här nyväckta vågen av öppenhet, vidsynthet och tolerans inte få ebba ut när valet är över. Den nye presidenten har ett viktigt ansvar för att hålla den vid liv."

Under hela den aktiva kampanjen har Sauli Niinistö varit ohotad etta i opinionsmätningarna. Det är förstås en intressant fråga hur stor Niinistös segermarginal (nu 25,2 procentenheter) hade varit ifall första omgångens trea Paavo Väyrynen hade stått för motståndet. Då hade valdeltagandet säkert varit högre i norra och östra Finland, men man kan antagligen räkna med att många av dem som nu valde Pekka Haavisto i så fall hade föredragit Niinistö framom Väyrynen.

Niinistö har varit favorit till presidentposten ända sedan han förlorade knappt mot Tarja Halonen för sex år sedan.

Att vara favorit i ett finländskt presidentval är ingen tacksam roll. Många har blivit besvikna, Eeva Kuuskoski, Elisabeth Rehn, Riitta Uosukainen...Men två favoriter har hållit ända fram, Mauno Koivisto och nu Sauli Niinistö.

Man kan se Niinistös väg till Talludden som en långsiktig och välplanerad kampanj, ett schackspel där mästaren planerar sina drag långt i förväg.

Niinistö tog avstånd från dagspolitiken och från sin kamrersimage i början av 2000-talet, men han drog nytta av framgången i presidentvalet 2006 och ställde upp i riksdagsvalet ett år senare, där han fick alla tiders röstskörd i Nyland. Som riksdagens talman var han nummer två i hierarkin efter presidenten, talmanspodiet gav både upphöjdhet och synlighet.

Men när Niinistö stramade åt riksdagens ekonomi väckte det protester bland de folkvalda, och han drabbades av förödmjukelsen att inte ens få hälften av ledamöterna bakom sig i ett talmansval. Populariteten rubbades inte, finländarna gillar politiker som håller hårt om skattemedlen, framför allt när det gäller det som uppfattas som onödiga privilegier.

När sedan den egentliga kampanjen kom i gång valde Niinistö en försiktig strategi. Han undvek stora utspel, han lät sig inte provoceras, han höll sin koleriska sida väl dold för offentligheten. Gallupstödet minskade, men aldrig till nivåer som skulle ha hotat slutresultatet.

Nu blev han president med den största marginalen hittills så länge vi har haft det direkta valsystemet. Det ger ett starkt mandat, men bilden grumlas av att valdeltagandet stannade under 70 procent, det lägsta sedan 1950, då en samlingspartist – J. K. Paasikivi – senast valdes till president. Och i områden där Paavo Väyrynen hade sitt största stöd stannade valdeltagandet vid 50 – 60 procent.

Nu måste Niinistö visa att han verkligen är president för hela Finland. Hans kampanj fokuserade bland annat på finländskt arbete samtidigt som han varnade för följderna av att tiotusentals ungdomar hotas av utslagning. Tematiken ger en god utgångspunkt när han möter den delen av Finland som inte firade i söndags.

Presidentvalets speciella karaktär var tydlig. Pekka Haavisto mobiliserade en folkrörelse där framför allt ungdomar engagerade sig. Men man ska nog inte dra några stora växlar på det här, det handlade om att stöda en person, inte ett parti. Pekka Haavisto bars av en mer eller mindre spontan entusiasm, men det var uttryckligen honom det handlade om, inte om hans parti.

Samma sak gäller för valsegraren, presidentvalet ger inga vinkar om hur det går i höstens kommunalval.

Pekka Haavisto och hans kampanj lyfte fram tolerans och respekt för mänskliga rättigheter. Kampanjen fick bred genomslagskraft, och det är säkert att den fungerade som ett svar på Sannfinländarnas frammarsch i riksdagsvalet.

Haavistos öppna bejakande av sin homosexualitet var en viktig del av kampanjens innehåll. Haavisto blev både en politiker med ett budskap och en symbol. Pekka Haavisto hade antagligen inte nått så här långt om han hade varit en helt ordinär grön presidentkandidat.

Men väljarna väger in många faktorer när de väljer den lämpligaste personen och personligheten. Att stödet för Pekka Haavisto egentligen inte ökade under den andra valomgången är kanske ett tecken på att många trots allt tyckte att tröskeln för att ge honom sin röst blev för hög, trots att han som person väckte starka sympatier och stor respekt.

I varje fall borde den här nyväckta vågen av öppenhet, vidsynthet och tolerans inte få ebba ut när valet är över. Den nye presidenten har ett viktigt ansvar för att hålla den vid liv, och Niinistö uttalade sig också i den riktningen redan på valkvällen.

John-Erik Jansén
john-erik.jansen@vastranyland.fi

Publicerad 06.02.2012 16:36

Kommentarer

Kommentarerna förhandsgranskas av Västra Nylands redaktion. De syns inte genast. Kommentarer publiceras endast med skribentens namn, signaturer godkänns inte. E-postadressen syns inte i kommentaren.