Torbjörn Flygts roman Underdog belönades med Augustpriset år 2001. I uppföljaren Outsider får vi läsa fortsättningen på den unge Johans lidanden.

Tätskrivet tidsporträtt

Korridorliv, ensamstående mammor och flickvänner som är krävande på olika sätt. Problemen är en ung vuxens, men Johan Kraft med familj känns igen från föregångaren Underdog.

Torbjörn Flygts roman Underdog belönades med Augustpriset år 2001. Tio år senare kom fortsättningen på den unge Johans lidanden. Tiden är åttiotal, Johan studerar juridik i Lund och varvar korridorlivet med ett allt lugnare liv med flickvännen Helena. Storasyster Monika, även kallad The Brain, har hoppat av läkarstudierna till förmån för livet som ensamstående mamma, medan morsan Bodil plötsligt gör karriär. Med åttiotalet som politisk och ekonomisk fond blåser det dock nya vindar inom familjen Kraft, med såväl vindpust- som orkanstyrka.

Mitt emellan och utanför

Om söndagarna samlas man i det gamla hemmet hos morsan, eller Bodil som Johan nu vill kalla henne. Johan är länken mellan familjen och flickvännen Helena, men kommer ändå att hamna något utanför. Plötsligt är det Helena modern vill ha tag på när hon ringer. Och mellan Bodil och Monika pågår en maktkamp, när dottern plötsligt också är en mamma. Jag tolkar det som att det dels är utanförskapet i familjen som Flygt syftar på i sin titel, men också det självvalda utanförskap Johan axlar i korridorlivet när han drar sig ifrån vännerna för att leva alltmer symbiotiskt med flickvännerna. För ja, de är flera, efter en kaotisk familjejul hos Helena flyr Johan fältet rätt in i en annan varm famn.

Ibland kan Johan, trots att – eller kanske just för att? – det är han som är berättaren, kännas lite undanglidande. Han drar sig undan vännerna men vill ändå inte stadga sig helt och hållet i sitt kärleksförhållande. I familjekonstellationen blir han något av en bakgrundsfigur, förvånas över att Monika inte frågar om han kan barnvakta men tar samtidigt inga egna initiativ åt det hållet. Dessa drag gör Johan både aningen irriterande – och mer mänsklig.

Vindlande text

Flygt skriver i långa sjok, texten vindlar längs med sidorna och man läser långsamt för att inte tappa balansen. Ändå är det inte jobbigt; det finns ett driv i berättelsen, åttiotalet övergår i nittiotal, Johan blir äldre och storasyster Monikas liv ser ljusare ut. Palmemordet och Berlinmurens fall finns med såklart, och korridorvännerna reser till den delade staden för att importera hem historia i form av stenar och murbruk. Johan börjar jobba, och även om hans medelålders berättarröst låter påskina att det mesta ordnar sig till slut, kommer det några tvära kast ända fram till de sista sidorna. Men också det är snyggt gjort, inte likt detektivromanens gastkramande upplösningsscener, utan mer likt livet självt.

Att plocka upp gamla karaktärer en bred publik föll för och väcka dem till liv igen är inget lätt uppdrag, men Flygt klarar av det med stil. Johan är en trovärdig berättare även som vuxen/vuxnare, och tidsporträttet känns i alla fall i mina ögon äkta.

JESSICA ANDERSIN

kultur@vastranyland.fi

Publicerad 26.01.2012 09:24

Kommentarer

Kommentarerna förhandsgranskas av Västra Nylands redaktion. De syns inte genast. Kommentarer publiceras endast med skribentens namn, signaturer godkänns inte. E-postadressen syns inte i kommentaren.