• Prenumerera
• Annonsera
• Redaktionen
• Tipsa oss!

Skoningslös studie i misärens villkor

Det ges ingen pardon i Submarino. Thomas Vinterberg är skoningslöst målinriktad i denna studie i misärens villkor. Det börjar med en tragedi, och om det stundvis erbjuds glimtar av hopp är det bara för att de som inget annat har ska kunna förlora också detta. Hoppet.

Som tittare ska man ändå inte bli bortskrämd. Att se filmen är konstigt nog inte en alldeles tröstlös upplevelse, och kanske är slutet till och med ett lyckligt sådant. Åtminstone i bemärkelsen att från gropens botten finns det bara en väg att ta sig – uppåt.

Missbrukarens miserabla vardag

Nick (Jakob Cedergren) har nyligen kommit ut ur fängelset, dit han hamnat för att ha slagit ner en okänd man. Han har inga vänner och fördriver tiden med att sitta på sitt rum i härbärget, stirra i väggen och häva öl. Det är en meningslös existens som Vinterberg på något sätt lyckas göra intressant. Mycket är det tack vare Cedergrens lysande rollprestation som stenhård, inåtvänd tuffing. Han är ett stenansikte som ändå lyckas förmedla så mycket av känslor och sinnesstämningar.

När Nick träffar sin lillebror på moderns begravning är det en slags återupprepning av historien. Lillebror (han får aldrig något namn) har nämligen en liten son i förskoleåldern, som han ensam tar hand om. Inte helt lätt att vara ensamstående pappa, och är man heroinberoende blir livet snabbt ett helvete. ”Min son är det enda som betyder något för mig” utropar pappan på socialbyrån, och det är lätt att tro honom. Men heroinet är en mäktig herre.

Så går bröderna sina golgatavandringar, envetet och av ödet styrda, var och en på sitt håll. När de till slut träffas igen, på en fängelsegård, konstaterar den yngre att han anser att de ändå har gjort sitt bästa. ”Vi gjorde vad vi kunde”, säger han, och det gör ont för att det är sant och för att det räckte till så väldigt, väldigt lite.

Socialt engagemang

Submarino visar hur hopplösa framtidsutsikter en dålig start på livet kan innebära. Liknande livsöden målas ofta upp av Ken Loach och andra brittiska socialt engagerade regissörer. Hos Loach finns ofta humorn med för att lätta upp stämningen, men någon sådan respit erbjuds inte av Vinterberg. Vilket kanske är synd, då filmens trovärdighet knappast lidit av några skratt. Om man jämför med Vinterbergs hittills kändaste arbete, dogmafilmen Festen (från 1998), saknar man kanske något av den dynamik som gjorde Festen till en så balanserad helhet.

Men också om en lite mindre kompromisslös inställning från regissören hade kunnat göra det här till en större publiksuccé, förtjänar just kompromisslösheten en eloge. Det är nämligen aldrig osannolikt, aldrig överdrivet. Just så här grymt kan livet vara för de samhällets olycksbarn som Nick och hans bror hör till. Att filmen baserar sig på en roman bidrar säkert till trovärdigheten. Som tittare känner man på sig att det finns mer under ytan.

Det som gör Submarino till en riktigt bra film är ändå främst skådespelararbetet. Cedergren är som sagt utmärkt, och den övriga ensemblen ligger inte långt bakom. Vinterberg har en utmärkt känsla för personregi och kan konsten att skapa spänning med små medel. Ibland kanske han tar steget över till det pekorala (popballaderna i nyckelscenerna hade gärna kunnat strykas), men på det stora hela har han i Submarino gjort en stark och oerhört berörande film.

Kommentarer

Kommentarerna förhandsgranskas av Västra Nylands redaktion. De syns inte genast. Kommentarer publiceras endast med skribentens namn, signaturer godkänns inte. E-postadressen syns inte i kommentaren.