Politiskt bildspråk

Jag hade i tiderna en utmärkt lärare i historia och samhällslära. Hon kunde förklara abstrakta begrepp och ge dem ett sammanhang och hon kryddade sin undervisning med konkreta exempel och tankeväckande anekdoter. Dessutom måste hon ha haft ett sjätte sinne, för jag minns att hon just före realprovet gav oss ett papper där hon sammanfattat allt vi behövde veta om begreppet inflation – och minsann, kom det inte en fråga om just detta ämne!

Nu när vi ständigt översköljs av ekonomiska nyheter önskar jag ibland att jag hade någon som min forna lärare som kunde reda ut begreppen för mig. För en som har studerat litteratur, språk och pedagogik är det minst sagt utmanande att försöka förstå nyhetstexter om eurokrisen.

Visst finns det journalister som har en tydlig strävan att förklara de komplicerade mekanismerna för oss mindre insatta. Men trots att jag t.ex. försöker pränta in dagstidningarnas faktarutor där aktuella termer förklaras har jag svårt att hänga med: Hur fungerar ekonomiska stabiliseringsmekanismer, permanenta krisfonder och bilaterala lånegarantier egentligen? Och inte är det heller så lätt att hålla reda på förkortningar som IMF, ECB, EBA, ESFS och EFSF när man inte riktigt har koll på vad dessa spelar för roller i hanteringen av eurokrisen. Det är snart tjugo år sedan jag skrev mitt realprov och världen har förändrats en hel del sedan dess.

Men även om jag kanske inte förstått så mycket nytt om ekonomi under den senaste tiden har jag åtminstone blivit uppmärksam på en språklig aspekt. Det handlar om metaforer och deras genomslagskraft.

För en tid sedan lyssnade jag lite okoncentrerad på hur Sixten Korkman i radionyheterna ombads kommentera resultatet av det senaste toppmötet. Jag hade redan förstått att han inte var särskilt imponerad, men lystrade ändå genast när han jämförde mötet med en situation där det brinner i ett hus och brandkåren anländer, men brandmännen ställer sig på gården och börjar diskutera hur brandföreskrifterna borde förnyas i stället för att släcka elden. Det här är kanske ingen unik metafor, men bara det att Korkman använde den i ett sammanhang som för det mesta är fattigt på bildspråk gjorde att den kändes uppfriskande.

I nästa ögonblick slog mig insikten om vilken stor betydelse Timo Soinis berömda och på förhand skickligt uttänkta metaforer måste ha för Sannfinländarnas framgångar. När någon plötsligt beskriver det som annars känns teoretiskt och svårbegripligt med en humoristisk och framför allt lätt igenkännlig bild skapas hos åhöraren en känsla av att äntligen begripa vad det är frågan om. Vilket naturligtvis är en chimär.

I skönlitteraturen gör metaforer texten mångbottnad och kräver inlevelse och tolkningsförmåga av läsaren. I det politiska språket blir metaforer lätt platta förenklingar. När Soini liknar EU vid Titanic skapas starka känslor av katastrof och undergång, men någonting så komplicerat som t.ex. Finlands EU-politik kan bara inte förklaras med en enkel bild.

Tur är det ändå för en litteraturmänniska att det finns tidningsgenrer där samhällsfrågor kan gestaltas med ett målande språk. Det gör min forna lärare i sina kåserier och när jag läser dem tycker jag fortfarande att hon får mig att inse hur saker och ting hänger ihop.

Katarina von Numers Ekman

Barnboksförfattare, lärare, bor i Kyrkslätt

Publicerad 25.01.2012 13:11

Kommentarer

Kommentarerna förhandsgranskas av Västra Nylands redaktion. De syns inte genast. Kommentarer publiceras endast med skribentens namn, signaturer godkänns inte. E-postadressen syns inte i kommentaren.