”Ja, han har överlevt för att vara ett vittne från det stora slakthuset, skriver han. Ett helvete värre än till exempel de bibliska skräckbilderna” skriver Mary-Ann Bäcksbacka i sin recension av Chil Rajchmans bok.

Ett hudlöst och hemskt vittnesmål

Till Treblinka i Polen fördes inemot 900 000 människor för att dödas, för ingenting annat. Ett femtiotal överlevde, bland dem Chil Rajchman, född 1914 i Polen som Yehiel Reichmann. Efter kriget flyttade han till Uruguay. Innan han dog där år 2004 bad han sin familj se till att hans minnesanteckningar, förda på jiddisch, skulle ges ut.

Redan i fjol publicerades boken Jag är den sista juden. Treblinka 1942-1943 på svenska i översättning och med förord av Salomon Schulman, Sveriges enda universitetslärare i jiddisch. Anteckningarna utgör en plågsam, närapå kväljande läsning, vilket gör det begripligt att Rajchman inte ville se dem i tryck medan han levde.

I oktober 1942 deporterades Chil Rajchman tillsammans med sin yngre syster, 19-åriga Rivka till Treblinka. Hon gasas genast ihjäl. Chil överlever tack vare slump, list och tur. När mördarna, som Chil kallar vakterna, frågar efter frisörer uppger han sig vara en sådan. När det frågas efter tandläkare är han det.

Smärtsam läsning

Som frisör är han tvungen att snabbt klippa kvinnors hår innan de föses in i gaskamrarna. Som tandläkare måste han dra ut guldtänder ur likens munnar, som ofta måste bändas upp. Han måste därtill bland annat frakta lik utan att huvudena fastnar i skottkärran. När de ska brännas gäller det stapla dem rätt, med de fetaste nederst.

Alla misstag bestraffas med otaliga piskslag. Den som blöder från ansiktet, är uppenbart svag eller för långsam blir skjuten. De flesta vakter vekar trivas bättre i Treblinka än hemma på permission. De verkar trivas utomordentligt väl, de roar sig grundligt, skrattar och skålar medan de torterar och dödar.

Jag har tagit del av oräkneliga skildringar av Förintelsen, som fakta och i fiktiv, skönlitterär form och på film. Jag minns inte att jag tidigare drabbats så hårt som av den här lilla boken. Rajchman skriver om sadismen, brutaliteten och effektiviteten utan att dramatisera eller sentimentalisera, sakligt och nästan torrt, i rätt korta meningar som slår en som slag i magen och får en att vilja gråta.

Inga besök av Hitler

Chil Rajchman har vittnat om Treblinka, till exempel mot ukrainaren John Demanjuk, inför domstolar och kommissioner. Någon har kritiserat honom för att i anteckningarna ge falska uppgifter, om exakta datum, om gravars och gaskamrars faktiska storlek, om ifall ruttnade lik brinner snabbare än färska och om likens ansiktsfärger. Makabert! En svältande, piskad, påpassad och inburad människa fick inte ställa frågor, än mindre mäta och kontrollera något som helst.

En sak lär vara fel i Jag är den sista juden. Himmler besökte Treblinka, men Hitler aldrig, trots att en bildtext säger det. Uppgiften finns inte i de löpande anteckningarna.

I augusti 1943, i samband med en revolt, lyckas Chil Rajchman och några andra fly. Chil vill ta sig till Warszawa och lämnar sina tvekande kamrater i skogen. Han får hjälp, mat och ny identitet av humana polacker. Andra vill fånga honom och ta emot belöning. Han skrev sina minnen medan han gömde sig i den polska huvudstaden, där han deltog i upproret 1944.

Ett slakthus

Chils upplevelser under slutet av kriget hade varit intressant att få läsa. Anteckningarna börjar och slutar med vistelsen i Treblinka, frånsett några rader på slutet, där han konstaterar att han överlevt och befinner sig bland fria människor. Ja, han har överlevt för att vara ett vittne från det stora slakthuset, skriver han. Ett helvete värre än till exempel de bibliska skräckbilderna, tycker jag.

Hans vittnesmål är viktigt, ännu i dag. Tyvärr, kan man kanske tillägga. Som avkopplande läsning rekommenderar jag inte hans minnen. Man ser och vaknar upp ur dem omskakad, förvirrad och med en undran över var man befinner sig och över den bottenlösa ondska människan förmår sig till.

MARY-ANN BÄCKSBACKA

kultur@vastranyland.fi

Publicerad 25.01.2012 11:04

Kommentarer

Kommentarerna förhandsgranskas av Västra Nylands redaktion. De syns inte genast. Kommentarer publiceras endast med skribentens namn, signaturer godkänns inte. E-postadressen syns inte i kommentaren.