Vårdverklighet och resursbrist
Diskussionen handlar inte om de enskilda vårdarnas insatser. Diskussionen handlar om vilka möjligheter vårdarna har att ge en god vård på basen av befintliga vårdarresurser, befintliga materialresurser och som en direkt följd av dessa två befintliga tidsresurser. Ur vilken synvinkel vi än ser på saken är vården en summa av detta.
Det är tacknämligt att stadsdirektörens ersättare deltar i diskussionen. Ännu bättre vore en studie på plats på någon åldringsanstalt. Jag menar inte den fina officiella kaffevisitbilden. Jag menar vårdverkligheten på morgnar och kvällar när personalen gör så gott den hinner och kan bland gamla, sjuka, ledsna, dementa och trötta patienter. Jag menar den bokstavligt talat heta verkligheten i patienternas dåligt ventilerade badrum.
Verkligheten med gummistövlarna på och använda och oanvända blöjor. Verkligheten med patienter som har ont i kropp och själ. Verkligheten som består av svåra, tunga förflyttningar och patienter som jämrar sig för att det gör ont och för att vårdaren har för bråttom. Det är den verklighet jag talar om och den verklighet som vårdarna jobbar i.
Sedan kan vi ta en vårdnivådiskussion om hur det borde vara.
Borde vårdarna ha tid för sina patienter och tillräckligt med vårdmaterial? Borde vårdarna ha tid att ge en rehabiliterande vård? Ingår det också tid att sitta i lugn och ro hos patienterna enskilt och i grupp? Borde det finnas tid för personalen att bearbeta sitt jobb och att fortbilda sig själv? Borde det finnas möjlighet för personalen att andas mellan varven? Och vad blir summan av det här då? Jo resurser.
Raseborg är inget undantag gällande vårdverkligheten. Jag har under mina närvårdarstudier praktiserat på ett tiotal platser och jag kan försäkra att den obehagliga resurslösheten har slagit till överallt. Därför orkar inte personalen utan söker andra arbetsalternativ. Därför börjar få unga med åldringsvård. Därför behöver vi våga diskutera öppet hur det är innan det blir ännu värre.
Hur skall politikerna ha det när de själva blir gamla? Den sanningen att ”det här berör alla andra och inte mig” håller tyvärr inte i det verkliga livet. Och är inte politikerna till för folkets bästa?
Jag hade i tiderna en mycket bra lärare. Han hette Kaj Lindholm.
Kerstin Karlberg
Publicerad 13.07.2010 16:42
